Zakât-ul-Fitr ges bara till de fattiga

Författaren sade om Zakât-ul-Fitr:

”Det får betalas till alla som har rätt till allmosa, det vill säga de åtta målgrupperna i versen:

إِنَّمَا الصَّدَقَاتُ لِلْفُقَرَاء وَالْمَسَاكِينِ وَالْعَامِلِينَ عَلَيْهَا وَالْمُؤَلَّفَةِ قُلُوبُهُمْ وَفِي الرِّقَابِ وَالْغَارِمِينَ وَفِي سَبِيلِ اللّهِ وَابْنِ السَّبِيلِ فَرِيضَةً مِّنَ اللّهِ وَاللّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

”Välgörenheten är avsedd enbart för de fattiga och de nödställda och för dem som har hand om insamlandet av den och för att vinna hjärtan [för tron] och för att köpa människor ur fångenskap och slaveri och de skuldtyngda och för [kampen] för Allâhs sak och för vandringsmannen. Detta har Allâh föreskrivit; Allâh är allvetande, allvis.”1

Det finns inget bevis för denna sorts betalning i den praktiska Sunnah. Faktum är att profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

”Zakât-ul-Fitr renar den fastande från lättsinnigt tal och är mat till de fattiga. Den som betalar det innan bönen har betalat en godtagen allmosa och den som betalar det efter bönen har bara betalat en välgörenhet i mängden.”2

tyder på att det endast skall ges till de fattiga. Versen handlar om allmosan på egendomarna, inte om Zakât-ul-Fitr. Beviset för det är det angivna beviset:

وَمِنْهُم مَّن يَلْمِزُكَ فِي الصَّدَقَاتِ فَإِنْ أُعْطُواْ مِنْهَا رَضُواْ وَإِن لَّمْ يُعْطَوْاْ مِنهَا إِذَا هُمْ يَسْخَطُونَ

”Det finns några bland dem som förtalar dig vad gäller offergåvorna; om något kommer på deras lott blir de belåtna men får de ingenting blir de missnöjda.”3

Denna åsikt delar Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah. Han har ett nyttigt utslag om det i ”Madjmû´-ul-Fatâwâ”4. Samma åsikt har ash-Shawkânî i ”as-Sayl al-Djarrâr”5. Till följd därav sade Ibn-ul-Qayyim i ”Zâd-ul-Ma´âd”:

”Det hörde till hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) vägledning att ge denna välgörenhet bara till de fattiga.”

19:60

2Abû Dâwûd (1609), Ibn Mâdjah (1827), ad-Dâraqutnî (2/138) och al-Hâkim (1/409) som autentiserade den och adh-Dhahabî höll med. God enligt al-Albânî i ”Sahîh Abî Dâwûd” (1420).

39:58

42/81-82.

52/86-87.