Villkoren för att straffas med Islâmiska straff

publicerad
05.06.2010

Författare: Imâm Mûsâ bin Ahmad al-Hadjdjâwî
Källa: Zâd-ul-Mustaqni´ (4/299-230)
Förklaring: ´Allâmah Sâlih bin Fawzân al-Fawzân
Källa: ash-Sharh al-Mukhtasar ´alâ Matn Zâd-il-Mustaqni´ (4/299-230)

Det är endast obligatoriskt att straffa personen som är:

1) Könsmogen.

2) Vid sinnet.

3) Praktiserande.

4) Kunnig om förbudet.

Straffet verkställs av makthavaren eller hans ställföreträdare och det skall inte ske inne i moskén.

 

FÖRKLARING

Det är endast obligatoriskt att straffa personen som är:

1) Könsmogen.

2) Vid sinnet.

Ty om han inte är det, är han inte ålagd att dyrka Allâh. Om han inte är ålagd dyrkan, skall han inte heller straffas för sina synder. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

“Pennan är upplyft från tre personer.”1

Bland dem hör barnet och den galne.

3) Praktiserande.

Det vill säga praktiserar de Muslimska domarna och reglerna. Sålunda är de otrogna som är i sina otrogna länder samt de otrogna som blivit lovade säkerhet i de Muslimska länderna inte inräknade.

4) Kunnig om förbudet.

Det betyder att personen som är okunnig om handlingens förbud undkommer straff. ´Umar, ´Uthmân och ´Alî (radhiya Allâhu ´anhum) sade:

“Endast den som har kunskap straffas.”2

Det känns inte till att någon annan ansåg något annat.

Straffet verkställs av makthavaren eller hans ställföreträdare… – Ty profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans kalifer efter honom brukade verkställa straffen. Ibland utsåg han någon annan göra det i hans ställe. En annan anledning är för att förebygga orättvisor och missbruk.

… och det skall inte ske inne i moskén. – Man verkställer straffen överallt förutom i moskén. Det är alltså inte tillåtet att verkställa straffen i moskéerna. Hakîm bin Hizâm sade:

“Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förbjöd att man verkställer domar i moskén.”3

1 Ahmad (6/100), Abû Dâwûd (4398), an-Nasâ’î (6/156), Ibn Mâdjah (2041) och at-Tayâlisî (1485).

2 ´Abdur-Razzâq (7/403) och al-Bayhaqî (8/238).

3 Ahmad (3/434), Abû Dâwûd (4490), ad-Dâraqutnî (3/85), al-Bayhaqî (8/328) och al-Hâkim (4/378).