Skillnaden mellan Ibn Hadjar och Ibn Hadjar och domen för enstämmig Qur’ân-läsning i kör

Varje moské som är byggd på en grav eller för ett innoverat syfte måste rivas. En sådan moské är som Dhirâr-moskén vars rivning och bränning beordrades av Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare rev den och använde den som ett sophus vari de kastade kadaver. Flera har rapporterat från Ibn Hadjar al-Haytamî att han har sagt:

”Dessa moskéer som är byggda på gravar har mer rätt att rivas än Dhirâr-moskén.”

Denne Ibn Hadjar var en vilsen innovatör som dock talade sanning i den här frågan. Den troende följer visheten var han än hittar den.

Beträffande Imâm och Hâfidh Ibn Hadjar al-´Asqalânî, var han en forskande imam. Ingen har förklarat al-Bukhârîs ”as-Sahîh” bättre än hans förklaring ”Fath-ul-Bârî”. Därför säger de lärda:

لا هجرة بعد الفتح

”Det finns ingen utvandring efter Erövringen.”

Det vill säga att ingen förklaring till al-Bukhârîs ”as-Sahîh” förtjänar något erkännande efter Fath-ul-Bârî.

Därefter fortsatte Abû Ishâq ash-Shâtibî att tala om fördömda innovationer:

”Till dem hör även enstämmig Qur’ân-läsning i kör. En sådan läsning är ett tillägg till den föreskrivna läsningen.”