Satans rädsla för Allâh

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) berättade att Satan sade:

إِنِّي أَرَى مَا لاَ تَرَوْنَ إِنِّيَ أَخَافُ اللّهَ وَاللّهُ شَدِيدُ الْعِقَابِ

”Jag ser vad ni inte kan se och jag fruktar Allâh – Allâh straffar med stränghet.”1

De lärda har talat om detta. Qatâdah och Ibn Ishâq sade:

”Allâhs fiende talade sanning när han sade:

إِنِّي أَرَى مَا لاَ تَرَوْنَ

”Jag ser vad ni inte kan se…”

och han ljög när han sade:

إِنِّيَ أَخَافُ اللّهَ

”… och jag fruktar Allâh…”

Jag svär vid Allâh att han inte alls är rädd för Allâh, men i och med att han saknade styrka och förmåga övergav han dem. Det är typiskt Allâhs fiende med dem som lyder honom.”

En annan grupp sade:

”Han fruktade Allâhs straff i detta liv, liksom den otrogne och syndaren fruktar att bli dödade eller straffade i detta liv och inte straffet i nästa liv.”

Denna åsikt är mer korrekt. Denna rädsla fordrar varken tro eller räddning. al-Kalbî sade:

”Han fruktade att Djibrîl skulle ta honom och avslöja honom för dem så att de lät bli att följa honom.”

Den tolkningen är osund, ty han sade så där efter att han hade flytt. Han kanske syftade på att de i efterhand får reda på att figuren som lovade dem skydd var Iblîs varpå de slutar följa honom i framtiden. Tolkningen är dock helt fel och tillgjord.

´Atâ’ sade:

”Han fruktade att Allâh skulle utrota honom med de andra.”

Det vill säga en rädsla för en jordisk undergång. En sådan rädsla gagnar inte honom.

az-Zadjdjâdj och Ibn-ul-Anbârî sade:

”Han trodde att hans tidsfrist hade gått ut.”

Ibn-ul-Anbârî lade till och sade:

”Han trodde att hans tidsfrist hade gått ut varpå straffet skulle drabba honom. När han såg änglarna trodde han att tiden var ute. Han uttalade sig på det viset därför att han tyckte synd om sig själv.”

18:48