Så trodde min fader och Salaf

Muslimerna är enade om att bekräftelsen av Skaparen (subhânah) är en bekräftelse av Hans existens, inte av en begränsning eller en beskaffenhet. Detsamma trodde min fader och de resterande Salaf om bekräftelsen av Skaparens egenskaper; det är deras existens som bekräftas, inte en begränsning eller en beskaffenhet. Därtill sade de att Hans egenskaper är olika skapelsens egenskaper och att deras realia inte kan uppfattas via tankar eller syn. Grunden som han rättade sig efter i den här sakfrågan är Hans ord:

وَمَا يَعْلَمُ تَأْوِيلَهُ إِلاَّ اللّهُ وَالرَّاسِخُونَ فِي الْعِلْمِ يَقُولُونَ آمَنَّا بِهِ كُلٌّ مِّنْ عِندِ رَبِّنَا وَمَا يَذَّكَّرُ إِلاَّ أُوْلُواْ الألْبَابِ

”Dess innersta mening känner ingen utom Allâh. – De vilkas kunskap är fast och djupt rotad säger: ”Vi tror på detta; allt är från vår Herre.” Men ingen ägnar eftertanke utom de som har förstånd.”1

وَلَا يُحِيطُونَ بِهِ عِلْمًا

De kan inte omfatta Honom med kunskap.”2

De ansåg alltså att Skaparen (subhânahu wa ta´âlâ) är En sett till essensen samtidigt som Han har flera egenskaper. Ingen liknar Honom sett till Hans essens eller egenskaper. Han har ingen vederlike. De hörde Hans (´azza wa djall) ord:

الم ذَلِكَ الْكِتَابُ لاَ رَيْبَ فِيهِ هُدًى لِّلْمُتَّقِينَ الَّذِينَ يُؤْمِنُونَ بِالْغَيْبِ

Alif Lâm Mîm. Denna Skrift – här råder inget tvivel – är en vägledning för de gudfruktiga, dem som tror på det dolda.”3

De trodde på det som Han beskrev Sig själv med och det som Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) beskrev Honom med, de underkastade sig förmågan, bekräftade sändebuden och betrodde det dolda.

De trodde på att Skaparens (subhânah) egenskaper är kända sett till det som Han har tillkännagivit, dolda sett till det som Han har undanhållit. På samma sätt är Skaparen (subhânah) känd på ett sätt, okänd på ett annat.

De trodde på att Skaparen (subhânah) undanhåller Sina egenskapers realia och dess innebörd från skapelserna och att Han inte liknar skapelserna. De trodde på dem, var övertygade om deras realia och var okunniga om deras beskaffenhet.

Enligt dem är det inte tillåtet att förkasta dem, vilket Djahmiyyah gör.

Enligt dem är det inte tillåtet att likna dem, vilket Mushabbihah gör när de bekräftar deras beskaffenhet.

Enligt dem är det inte tillåtet att tolka dem med språk och metaforer, vilket Ashâ´irah gör.

Hanâbilah förnekar inte de egenskapsrelaterade beskeden, vilket Mu´attilah gör, och inte heller liknar de dem, vilket Mushabbihah gör, och inte heller tolkar de dem, vilket Muta’awwilah gör. Deras dogm är en sanning mellan två osanningar, en vägledning mellan två villfarelser.

13:7

220:110

32:1-3