Så skall ett kall gå till

Fråga 53: Vi vill att ni klargör Salafs metodik i kallet. Är militärläger, utflykter, visor och teater förbjudna ur ett religiöst perspektiv?

Svar: Allt det omnämnda har al-Ikhwân al-Muslimûn anammat från Väst. Ett kall utmed Salafs metodik är ett kall utmed Qur’ânen och Sunnah, visdom och fina tillrättavisningar. Människan skall lära sig. När hon lärt sig vet hon hur hon skall kalla, bevisa och argumentera med kunskap. Hon lär sig sådant.

Utmed den korrekta metodiken inleds ett kall till Allâh (ta´âlâ) med Tawhîd, Sunnah och verkställande av islamiska föreskrifter. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till Mu´âdh (radhiya Allâhu ´anh):

”Du kommer att komma till ett folk från Bokens anhängare. Låt det första som du kallar dem till vara att det inte finns någon sann gud utom Allâh (och i en annan formulering att de endast dyrkar Allâh). Om de lyder dig i det, skall du lära dem att Allâh har ålagt dem att be fem gånger om dygnet. Om de lyder dig i det, skall du lära dem att Allâh har ålagt dem att betala allmosa som tas från deras rika och ges till deras fattiga. Om de lyder dig i det, skall du hålla dig borta från deras finaste egendomar. Undvik den förtrycktes bön; det finns ingen ridå mellan den och Allâh.”1

Kallet skall vara i den turordningen.

De flesta muslimerna idag besitter mycket farliga sjukdomar. Visserligen avfärdar de inte bönens, allmosans eller vallfärdens respektive föreskrifter; de godtar islams pelare. Problemet ligger i den dogmatiska avvikelsen, framför allt inom Allâhs namn och egenskaper. Vissa är förnekande Djahmiyyah medan andra är Mushabbihah. Allt möjligt finns.

När det kommer till dyrkan finner du folk åkalla andra än Allâh, slakta för andra än Allâh, resa gravar och andra villfarelser. Korrigera deras dogmer så att de kan leva upp till trosbekännelserna, Tawhîd och uppriktig dyrkan ägnad åt Allâh (tabârak wa ta´âlâ) allena.

Visor och teater är anammade från Väst. Lärda som Ahmad, ash-Shâfi´î, Ibn Taymiyyah och Ibn-ul-Qayyim fördömde både visorna och sångarna och kallade dem för ”Taghbîr”. ash-Shâfi´î sade att kättarna hade uppfunnit Taghbîr för att locka människorna från Qur’ânen2. Studenterna, alltsedan följeslagarnas dagar fram till skrivande stund, har aldrig någonsin sjungit visor eller spelat skådespel. Sådant har mottagits av vilsna sekter, judar och nasaréer – islams fiender.

Skådespel är i grund och botten en idoldyrkan. De gamla grekerna och romarna brukade ägna skådespelen åt sina gudar. När islam kom till Levanten och Egypten dog skådespelen ut. Till och med judarna och nasaréerna glömde bort dem. Sedan omfattade vissa islamiska grupper denna villfarelse och hämtade den till den Arabiska halvön som inte ens visste vad skådespel var på den hedniska tiden, än mindre efter islams ankomst. Därtill består skådespel av lögn, idioti och ovärdighet.

Islam rentvår sina anhängare från dessa drag medan dessa människor gör allt för att omge våra ungdomar med dem. De säger att de tillhör kallets tillvägagångssätt. Ja, de är förvisso ett tillvägagångssätt för att få stabila Salafiyyûn att hamna i villfarelse, idioti, förlust, förlorad kunskap och annat som de lurar i dem. De lärda tillåter inte sådant. Shaykh Ibn Bâz tillät inte det3. Men de lyssnar inte. När han säger något som stämmer överens med deras lustar, flyger de med hans utslag. Så fort han säger något som går emot dem, fäller de honom.

1al-Bukhârî (1395) och Muslim (19).

2Âdâb ash-Shâfi´î, sid. 310, av Ibn Abî Hâtim, Hilyat-ul-Awliyâ’ (9/146) av Abû Nu´aym, Manâqib-ush-Shâfi´î (1/283) av al-Bayhaqî, Talbîs Iblîs, sid. 230, av Ibn-ul-Djawzî och Siyar A´lâm-in-Nubalâ’ (10/91) av adh-Dhahabî.

3Se ”Îqâf-un-Nabîl ´alâ Hukm-it-Tamthîl” av Shaykh ´Abdus-Salâm bin Bardjas (rahimahullâh).