Resor till förträffliga platser

997 – Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Resor skall bara göras till tre moskéer: Den Heliga moskén, denna min moské och Aqsâ-moskén.”

Rapporterad av Abû Ya´lâ1: Muhammad bin al-Minhâl berättade för oss: Yazîd bin Zarî´ berättade för oss: Rawh berättade för oss, från Zayd bin Aslam, från Sa´îd bin Abî Sa´îd al-Maqbarî som sade:

På väg från Sinai-berget träffade Abû Hurayrah Abû Basrah Djamîl bin Basrah som sade till honom: ”Om jag hade träffat dig innan du åkte hade du inte åkt. Jag hörde Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) säga: ”Resor skall bara göras till tre moskéer: Den Heliga moskén, denna min moské och Aqsâ-moskén.”

Berättarkedjan är autentisk och alla dess återberättare är pålitliga.

Jag har tagit med denna formulering eftersom den består av tillägget däri Abû Hurayrah fördöms av Abû Basrah (radhiya Allâhu ´anhumâ) för hans resa till Sinai-berget.

I detta tillägg finns en viktig kuriosa: Den ädle följeslagaren Abû Basrah (radhiya Allâhu ´anh) hade utifrån profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord förstått att resor är förmenade till förträffliga platser, däribland Sinai-berget, frånsett de tre moskéerna. Därför fördömde han Abû Hurayrah och sade:

Om jag hade träffat dig innan du åkte hade du inte åkt.”

Abû Hurayrah accepterade det och sade inte det vissa eftersläntrare säger:

Det vill säga att det inte skall resas till några moskéer i syftning på bön frånsett de tre moskéerna.”

Hadîthen betyder att inga resor skall göras till förträffliga platser som uppsöks i hopp om deras välsignelse och dyrkelsens förträfflighet däri, bortsett då från de tre moskéerna. Det är så de två följeslagarna förstod hadîthen. Liknande har bekräftats från Ibn ´Umar (radhiya Allâhu ´anhumâ), vilket jag har klargjort i ”Ahkâm-ul-Djanâ’iz”2 och den åsikten valdes av flera lärde däribland al-Qâdhî ´Iyâdh, Imâm al-Djuwaynî och al-Qâdhî Husayn som sade:

Det är förbjudet att resa till några andra platser frånsett de tre moskéerna, som exempelvis resor till gravar och förträffliga platser.”

Det nämnde al-Munâwî i ”Fayhd-ul-Qadîr”.

Det är alltså inte bara Ibn Taymiyyahs åsikt, vilket vissa ignoranter tror. Dock skall han ha eloge för kallet till detta och för att ha stött det med Sunnah och Salafs utlåtanden på ett makalöst sätt. Må Allâh belöna honom väl. Är det inte tid för de försumliga att rannsaka sig själva, dyrka som Salaf och sluta beskylla oskyldiga för falskheter?

1al-Musnad (1/306 – manuskript).

2Sid. 226