Râfidhahs pålitliga berättarkedjor

Angående hans – al-Hillî – ord om att Imâmiyyah återberättar sina rapporteringar via pålitliga återberättare till dess att rapporteringen når en av de felfria, räcker det att rapporteringen kommer från en enda felfri person om detta nu verkligen stämmer. Det finns inget behov av att varje epok har en felfri person. Och om den här rapporteringen verkligen finns, kan man undra vad det finns för nytta av den Väntade som det inte har rapporterats något av. Om rapporteringarna från de andra är tillräckliga, finns det inget behov av honom. Om de inte är tillräckliga, är det som rapporteras från dem otillräckligt för att man skall rätta sig efter dem.

När en rapportering från dessa bekräftas, kan den inte ha en större betydelse än att det är som att man har hört den direkt från honom. I så fall har han sina jämlikars dom.

Lögner om dessa människor i allmänhet och om Dja´far bin Muhammad as-Sâdiq i synnerhet är en av de största frågorna hos Râfidhah. Det har inte ljugits om någon som om honom. Falska böcker som al-Jazira, al-Bitâqah, al-Haft, Ikhtilâdj-ul-A´dhâ’, Djudûl-ul-Hilâl, Ahkâm-ur-Ru´ûd wal-Burûq, Manâfi´ Suwar-il-Qur’ân och Qirâ’at-ul-Qur’ân fil-Manâm har tillskrivits honom. Detsamma gäller det som rapporteras från honom i ”Haqâ’iq-ut-Tafsîr” och som har blivit olika ordens och deras jämlikars levebröd. Vissa har till och med sagt att ”Rasâ’il Ikhwân-is-Suffâ” är hans ord, trots att varje förnuftig människa som förstår sig på den och islam vet att den annullerar islam.

Därtill skall man veta att boken skrevs cirka 200 år efter Dja´far bin Muhammads död. Han dog 148 medan den här boken skrevs på 300-talet efter att ´Ubaydiyyah hade tagit makten över Egypten och byggt Kairo. Den skrevs utmed Ismâ´îliyyahs lära, vilket framgår av innehållet. Däri nämner de vad muslimerna gick igenom när de kristna belägrade Shâms kuster. Detta skedde först på 300-talet. De som har författat den, som Zayd bin Rifâ´ah, Abû Sulaymân bin Ma´shar al-Bustî, även känd som al-Maqdisî, Abûl-Hasan ´Alî bin Hârûn az-Zindjânî, Abû Ahmad an-Nahradjûrî och al-´Awfî är kända. Författaren till ”al-Djalîs wal-Anîs”, Abûl-Futûh al-Mu´âfâ bin Zakariyyâ al-Djarîrî, hade flera debatter med dem, vilket nämns av Abû Hayyân at-Tawhîdî i boken ”al-Imtâ´ wal-Mu’ânasah”.

Den som har erfarenhet av Râfidhahs böcker och tal vet att de hör till de största lögnarna. Hur kan man lita på någon som ljuger mycket innan man känner till återberättarens pålitlighet? Deras ondska smittade av sig på andra i al-Kûfah och Irak så att de lärda i al-Madînah blev passiva med deras hadîther. Mâlik brukade säga:

”Förhåll er till irakiernas hadîther som ni förhåller er till judarnas och de kristnas hadîther. Bekräfta inte dem och beljug inte dem.”