Påtvingad otro och skilsmässa

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

مَن كَفَرَ بِاللّهِ مِن بَعْدِ إيمَانِهِ إِلاَّ مَنْ أُكْرِهَ وَقَلْبُهُ مُطْمَئِنٌّ بِالإِيمَانِ وَلَكِن مَّن شَرَحَ بِالْكُفْرِ صَدْرًا فَعَلَيْهِمْ غَضَبٌ مِّنَ اللّهِ وَلَهُمْ عَذَابٌ عَظِيمٌ

Den som hädar Allâh efter att ha antagit tron – inte den som är utsatt för tvång, fastän hans hjärta förblir tryggt i sin övertygelse, utan den som frivilligt öppnar sig för otron – sådana ådrar sig Allâhs vrede och ett hårt straff väntar dem.”1

De lärda är enade om att personen som tvingas uttala otro får göra det. Den som säger det utan att tro på det hädar inte. Men om han vägrar uttala det varpå han dödas, så är det bättre.

De lärda är däremot oeniga om personen som tvingas till skilsmässa. Majoriteten anser att en sådan skilsmässa är ogiltig.

116:106