Okunniga Sûfiyyahs syn på överlevnad

Allâh (´azza wa djall) sade:

فَانطَلَقَا حَتَّى إِذَا أَتَيَا أَهْلَ قَرْيَةٍ اسْتَطْعَمَا أَهْلَهَا فَأَبَوْا أَن يُضَيِّفُوهُمَا

”Och de vandrade vidare tills de kom till en by och bad dess invånare om mat, men de visade sig ogästvänliga.”1

Versen bevisar att det är tillåtet att be om mat och att den hungrige är skyldig att söka efter det som stillar hans hunger, till skillnad från vad okunniga Sûfiyyah anser. Deras vädjan om mat var en vädjan om gästgiveri, vilket bevisas i Hans ord:

فَأَبَوْا أَن يُضَيِّفُوهُمَا

”… men de visade sig ogästvänliga.”

Således förtjänade byborna att fördömas och beskrivas som elaka och snåla.

Qatâdah sade:

”Den värsta byn är den som vare sig är gästvänlig eller känner resenärens rätt.”

Det framstår som att de var ålagda att vara gästvänliga och att Khadhir bad dem bara om sin rätt, vilket är mer passande för profeter, nobla och troende och gudfruktiga slavar.

118:77