Okunniga Sûfiyyahs sångextas

Allâh (´azza wa djall) sade:

وَأَلْقَى الألْوَاحَ وَأَخَذَ بِرَأْسِ أَخِيهِ يَجُرُّهُ إِلَيْهِ

”Och han kastade tavlorna på marken och grep om sin broders huvud och drog honom till sig.”1

Okunniga Sûfiyyah brukar denna vers för att kasta sina kläder när deras sångextas är på topp. Vissa kastar dem skrikande medan andra river först sönder dem innan de kastar dem. Deras ursäkt är att de är frånvarande varför de inte skall fördömas. Enligt dem hände samma sak med Mûsâ (´alayhis-salâm) när han blev så bedrövad över sitt folks kalvdyrkan att han bortom allt medvetande kastade iväg tavlorna så att de gick sönder. Ibn-ul-Djawzî sade:

”Vem kan autentisera att Mûsâ (´alayhis-salâm) kastade tavlorna så att de gick sönder? Qur’ânen säger att han kastade dem; hur vet vi att de gick sönder? Och om de gick sönder, vem säger att han avsåg det? Och om vi säger att han avsåg det; han var så frånvarande att han hade kunnat gå in i ett brinnande hav. Vem autentiserar dessa människors frånvaro när de vet vem sångaren är och undviker minsta lilla eventuella brunn för att inte falla i den? Och hur skall profeters tillstånd jämföras med dessa idioters tillstånd?”

Ibn ´Aqîl blev frågad om deras passion och sönderrivning av kläder varvid han svarade:

”Handlingen är fel och förbjuden. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förbjöd slöseri med pengar.” Då sade en person: ”De vet inte vad de gör.” Han sade: ”Om de vet att deras närvaro på sådana platser förser dem i extas så att de blir medvetslösa, syndar de för att utsätta sig själva för sönderrivning och annan destruktion. De berörs fortfarande av föreskriftens tilltal då de är befallda att undvika sådana platser liksom de är förbjudna att dricka sprit. Detsamma gäller denna extas som Sûfiyyah kallar passion och, om de nu talar sanning, är en naturlig berusning. Och om de ljuger så är de destruktiva i ett nyktert tillstånd. Extasen är alltså osund i alla fall och det är obligatoriskt att undvika tvetydiga platser.”2

17:150

2Talbîs Iblîs, sid. 252, av Ibn-ul-Djawzî.