När en man ser sin fru begå otukt utan att ha fyra vittnen

Författare: Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî
Källa: Tafsîr al-Qur’ân al-´Adhîm (3/352)
Mu’assasah ar-Risâlah, 1422/2001
publicerad
14.06.2008

Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) säger:

وَالَّذِينَ
يَرْمُونَ أَزْوَاجَهُمْ
وَلَمْ يَكُن
لَّهُمْ شُهَدَاء
إِلَّا أَنفُسُهُمْ
فَشَهَادَةُ
أَحَدِهِمْ
أَرْبَعُ شَهَادَاتٍ
بِاللَّهِ إِنَّهُ
لَمِنَ الصَّادِقِينَ
وَالْخَامِسَةُ
أَنَّ لَعْنَتَ
اللَّهِ عَلَيْهِ
إِن كَانَ مِنَ
الْكَاذِبِينَ
وَيَدْرَأُ
وَيَدْرَؤُاْ
عَنْهَا الْعَذَابَ
أَنْ تَشْهَدَ
أَرْبَعَ شَهَادَاتٍ
بِاللَّهِ إِنَّهُ
لَمِنَ الْكَاذِبِينَ
وَالْخَامِسَةَ
أَنَّ غَضَبَ
اللَّهِ عَلَيْهَا
إِن كَانَ مِنَ
الصَّادِقِينَ

”Och den som anklagar
sin hustru [för otrohet] och bara har sitt eget vittnesmål att stödja
sig på, skall svära vid Allâh fyra gånger att hans vittnesmål
är sant och en femte gång nedkalla Allâhs förbannelse över sig själv
om han ljuger. Men hon skall gå fri från straff om hon svär
vid Allâh fyra gånger att han ljuger och en femte gång nedkallar
Allâhs vrede över sig själv om hans vittnesmål är sant.” [1]

Denna ädla vers är en utväg till
maken om han anklagar sin hustru för otrohet, utan att kunna bevisa det.
I detta fall skall han förbanna henne genom att ta henne till makthavaren
och tala om för honom vad han anklagar henne för. I stället för att komma
med fyra vittnen, befaller makthavaren honom svära fyra gånger vid
Allâh att han talar sanning då han anklagar sin hustru för otukt.
Denna ed motsvarar fyra mäns eder:

وَالْخَامِسَةُ
أَنَّ لَعْنَتَ
اللَّهِ عَلَيْهِ
إِن كَانَ مِنَ
الْكَاذِبِينَ

”… och en femte gång
nedkalla Allâhs förbannelse över sig själv om han ljuger.”

Efter att ha sagt detta, sker
följande:

1 – Hon skiljs från honom
och kommer till evig tid att vara förbjuden för honom. Denna åsikt
har ash-Shâfi´î och ett stort antal lärda.

2 – Han ger henne hennes bröllopsgåva.

3 – Hon åläggs att avtjäna
straffet för otukt. Hon undkommer endast detta straff om hon svär fyra
gånger vid Allâh att han ljuger om det han har anklagat henne för. 


[1] 24:6-9.