När Allâh är varken uppe eller nere, till höger eller till vänster, inne eller ute

Vissa gamla sekter som Mu´tazilah brukade beröva Allâh på dessa två egenskaper; hörseln och synen. De sade att Allâh är hörande och seende samtidigt som de förnekade att Han är beskriven med hörsel och syn. Varför? De fick för sig, att om vi tror på det som står i vår Herres bok – utan att likna Honom vid skapelsen – så liknar vi Honom vid skapelsen.

Detta är en lång fråga som slutar med att dessa Mu´attilah förnekar Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) existens helt. Detta antydde Imâm Ibn Qayyim-il-Djawziyyah (rahimahullâh) när han sade:

”En Mudjassim dyrkar en staty och en Mu´attil dyrkar icke existens.”

Båda två är vilseledda. Men vem är värst? Självklart är en Mu´attil som förnekar allt värst. När de talar om huruvida Allâh har rest Sig över tronen eller inte säger de:

”Nej, det kan man inte säga om vår Herre. Man kan inte säga att Allâh är uppe, nere, till höger, till vänster, innanför skapelsen eller utanför den.”

Det betyder att de slutligen återvänder till icke-existens. Därför sade Ibn-ul-Qayyim med all rätt:

”En Mudjassim dyrkar en staty och en Mu´attil dyrkar icke-existens.”

Om man skulle be den vältaligaste människan beskriva icke-existens och hon då hade svarat att Han varken är innanför skapelsen eller utanför den, uppe eller nere, till höger eller till vänster, framme eller bak, skulle vi hållit med honom. De har alltså beskrivit sin Herre på ett icke-existerande sätt när de förnekar Hans egenskaper.

Vi måste stanna vid föreskriftens gränser och låta bli att använda oss av analogier. Om Allâh är hörande och seende, måste man veta att Hans hörsel och syn skiljer sig från vår hörsel och syn. På samma sätt skiljer sig Hans existens från vår existens. Vi säger att Allâh finns och att jag finns. För att vi då inte skall falla i vad dessa människor kallar för liknelse (Tashbîh), måste vi förneka någon av följande verkligheter:

1 – Allâh finns och jag finns. Häri finns en gemensam nämnare. Häri finns en liknelse (Tashbîh). Det betyder att Allâh omöjligt kan finnas, eftersom det betyder att skapelsen liknar Skaparen.

2 – Allâh finns och jag finns inte.

Det sötaste resultatet är alltså beskt.

Nej, Allâh finns och jag finns. Men Allâhs existens är oundviklig medan min är endast möjlig, ty det är Allâh som har skapat mig och hade Han velat skulle Han aldrig ha skapat mig.

Vi bekräftar det Han har bekräftat och förnekar det Han har förnekat:

لَيْسَ كَمِثْلِهِ شَيْءٌ وَهُوَ السَّمِيعُ البَصِيرُ

”Ingenting är som Han – Han är den Hörande, den Seende. 1

Han förnekar i ”Ingenting är som Han” och bekräftar i ”Han är den Hörande, den Seende”. Hans hörsel och syn är två, verkliga, bekräftade egenskaper samtidigt som ingen är lik Honom. Sålunda knyter man fast samtliga egenskaper på detta vis, vilar ut och undviker både liknelse (Tashbîh) och förnekelse (Ta´tîl).

142:11