Monoteisternas inträde i Makkah 1218

Allâh ärade oss monoteistiska krigare att inträda i Makkah lördagsmiddagen 8 Muharram 1218 efter att Makkahs nobla, lärde och allmänhet bett om säkerhet av general Su´ûd. Detta efter att de enats med pilgrimsledarna och Makkahs ledare om att bekriga honom eller förhindra honom från Huset. Då monoteisternas soldater nått frontlinjen fyllde Allâh deras bröst med rädsla varpå de flydde åt alla håll för att undkomma helskinnade. Där och då garanterade generalen säkerhet till alla i Haram. Vi gick in i Haram med Talbiyah, tryggade, vissa rakade sina huvuden efteråt medan andra kortade. Vi bävade för inga skapelser, bara för Ägaren av Domedagen.

När soldaterna gick in i Haram var de trots sitt stora antal tyglade och hövliga. De högg inte ned några träd och de skrämde inte iväg några byten. Det enda blodet de spillde var offerdjurens och boskapens blod på ett föreskrivet sätt.

Efter vår ´Umrah samlade vi människorna på söndagsförmiddagen. Generalen presenterade för dem det vi kräver av människor och bekrigar dem för; dyrkelse tillägnad Allâh (ta´âlâ) allena. Det fanns inga meningsskiljaktigheter mellan oss och dem gällande dessa två frågor:

1 – Allâh (ta´âlâ) skall dyrkas allena och dyrkans, inklusive åkallan, olika typer skall vetas. Avguderiet, som vår profet Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bekrigade människor för och kallade dem till en lång period innan han blev ålagd islams resterande pelare, måste förstås.

2 – Det rätta skall påbjudas och det onda skall förbjudas, ett begrepp som bara var formellt hos dem.

De höll med hela vår metodik till fullo. De lovade generalen tro och lydnad i enlighet med Qur’ânen och Sunnah. Han godtog deras trohetsed och benådade allesammans. Ingen blev besvärad. Han var oerhört vänlig mot dem, särskilt mot de lärde. Vi kräver att de i alla fall skall kunna bevisen för vår dogm, visa välvilja, påminna och klargöra sanningen.

Vi underrättade dem att generalen accepterar allt de klargör med bevis ur Qur’ânen, Sunnah eller rapporteringar från Salaf, liksom de renläriga kaliferna som vi har befallts att följa:

Håll därför fast vid min Sunnah och mina renläriga och vägledda kalifers Sunnah. Bit tag i den med kindtänderna. Jag varnar er för nyheter, ty varje nyhet är en innovation och varje innovation är en villfarelse.”1

Eller också de fyra imamerna och deras elever fram till slutet av 200-talet, ty profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Det bästa folket är min generation. Därefter de som kommer efter dem. Därefter de som kommer efter dem.”2

Vi lät dem veta att sanningen är vårt signum och att vi rättar oss efter det klara beviset utan att bry oss om vad tidigare oliktänkare tyckte och tänkte. De protesterade inte. Då tog vi upp frågan om att be döda om tjänster och i fall någon fortfarande hade tvivel kring det. Vissa nämnde ett eller två tvivel som vi avfärdade med definitiva bevis ur Qur’ânen och Sunnah. De höll med. Ingen vidhöll några tvivel gällande målet vi krigade för och att det var ren sanning.

Utan att vi krävde dem på det svor de vid Allâh att de var övertygade och att de inte hade några som helst tvivel om att den som åkallar Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), Ibn ´Abbâs, ´Abdul-Qâdir eller någon annan skapelse för att undkomma skada eller uppnå nytta, om sådant som bara Allâh förmår att åstadkomma, liksom bota sjuklingar, besegra fienden och skydd mot allt ont, är större avgudadyrkare vars liv och egendom är tillåtna att tagas ehuru han anser att Allâh förfogar över skapelsen…

Utöver Makkahs lärde bevittnades det mesta även av Husayn bin Muhammad al-Husayn och al-Ibrîqî al-Hadhramî som inte lät bli att besöka oss och träffa Su´ûd och hans närmsta krets, de lärde. Bekvämt frågade han om medlingsfrågan som var orsaken till kriget, ty han hade inte gjort sig skyldig till något brott.

Vi talade om för honom att vårt religiösa fundament är Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs dogm och Salafs inriktning som är den sundaste, kunnigaste och visaste inriktningen.

1Abû Dâwûd (4607), at-Tirmidhî (2676) och Ibn Mâdjah (34). Autentisk enligt al-Albânî i ”al-Irwâ’” (2455).

2al-Bukhârî (2652) och Muslim (2533).