Människan orsakar sin egen villfarelse och olycka

Fråga: Det finns två sorters liv. Ett liv är lyckligt. Med det menar jag inte en materiell lycka. Jag menar en själslig lycka. Ett annat liv är olyckligt. Med det menar jag en själslig olycka. Varför skapar Allâh olyckliga människor i islams samfund när Han har sagt:

وَمَا أَرْسَلْنَاكَ إِلَّا رَحْمَةً لِّلْعَالَمِينَ

”Vi har sänt dig enbart av nåd till alla folk.”1

وَأَنَّ اللّهَ لَيْسَ بِظَلاَّمٍ لِّلْعَبِيدِ

”Allâh låter inte tjänarna lida orätt!”2?

Kan vi säga att de som Allâh skapar olyckliga inte omfattas av denna vida nåd och att deras hjärtan och själar lever i mörker utan att se ljuset och att Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) har varit orättvis mot dem?

Svar: Frågan handlar om ett väldigt ämne, nämligen beslutet och ödet. Människorna har två åsikter om det. Vissa har vägletts och andra har vilseletts. Många människor ser problematiskt på det. Hur kan en person vara vilsen och en annan vägledd? Dock skall jag påminna om en viktig punkt i frågan. Den vilsne har orsakat sin egen villfarelse. Beviset för det är Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) ord:

فَلَمَّا زَاغُوا أَزَاغَ اللَّهُ قُلُوبَهُمْ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الْفَاسِقِينَ

”Men när de [ändå] vek av [från den raka vägen], stämplade Allâh deras hjärtan med avvikelsens stämpel; Allâh leder inte dem som förhärdar sig i trots.”3

فَأَمَّا مَن أَعْطَى وَاتَّقَى وَصَدَّقَ بِالْحُسْنَى فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْيُسْرَى وَأَمَّا مَن بَخِلَ وَاسْتَغْنَى  وَكَذَّبَ بِالْحُسْنَى فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْعُسْرَى

”För den som villigt ger [av sina ägodelar] och fruktar Allâh och som tror på det högsta goda, skall Vi göra det lätt [att följa religionens bud]. Men den som håller hårt om penningpåsen och som [därför att han är rik] tror sig vara fri från allt beroende och som förnekar det högsta goda, [för honom] skall Vi göra det tungt och svårt.”4

När profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till sina följeslagare att var och en har fått sin plats i Elden respektive paradiset bestämd frågade de om de inte skulle förlita sig på det. Då sade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

”Handla. Allt är underlättat.”

Därefter läste han:

فَأَمَّا مَن أَعْطَى وَاتَّقَى وَصَدَّقَ بِالْحُسْنَى فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْيُسْرَى

”För den som villigt ger [av sina ägodelar] och fruktar Allâh och som tror på det högsta goda, skall Vi göra det lätt [att följa religionens bud].”

De som frågeställaren beskrev som olyckliga har orsakat sin egen olycka med synder. Det har inte bestämts att de skall vägledas för att de själva har orsakat sin villfarelse. De har verkligen inte velat söka efter sanningen, komma till den och handla utmed den efter att den har klargjorts för dem. Om de hade haft en bra avsikt och varit ärliga skulle de vägletts till sanningen. Sanningen är tydlig och underlättad:

فَأَمَّا مَن أَعْطَى وَاتَّقَى وَصَدَّقَ بِالْحُسْنَى فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْيُسْرَى

”För den som villigt ger [av sina ägodelar] och fruktar Allâh och som tror på det högsta goda, skall Vi göra det lätt [att följa religionens bud].”

Jag råder brodern och hans jämlikar och alla som tycker att frågan är problematisk att först och främst rannsaka sig själva. De skall korrigera sina avsikter och intentioner så att de ärligt och uppriktigt söker efter sanningen. Då kan jag garantera honom att han vägleds eftersom Allâh (ta´âlâ) har lovat honom det:

فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْيُسْرَى

”… skall Vi göra det lätt [att följa religionens bud].”

Lägg märke till ordet ”skall” i versen. Det tyder på en snar och definitiv framtid. Ordet ”skall” gör anspråk på två betydelser. En är att något sker inom kort och en annan är att det verkligen kommer att ske. Problemet ligger däremot i oss själva. Därtill citerar jag Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) ord:

فَبِمَا نَقْضِهِم مِّيثَاقَهُمْ لَعنَّاهُمْ وَجَعَلْنَا قُلُوبَهُمْ قَاسِيَةً يُحَرِّفُونَ الْكَلِمَ عَن مَّوَاضِعِهِ وَنَسُواْ حَظًّا مِّمَّا ذُكِّرُواْ بِهِ

”När de sedan svek sina löften, fördömde Vi dem och lät deras hjärtan hårdna. De förvränger [uppenbarelsens] ord och bryter ut dem ur deras sammanhang och de har glömt en del av det som de förmanades att lägga på minnet.”5

Den omtalade glömskan omfattar tankspriddheten så att hjärtat distraheras från det kända och för att de själva släpper taget. De förlorar alltså sin kunskap och vägleds inte till rättfärdiga handlingar för att svek sina löften.

121:107

23:182

361:5

492:5-10

55:13