Mannen har förfogande över skilsmässa

Talare: Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn
Källa: Fatâwâ ´Ulamâ al-Balad al-Harâm, sid. 652
publicerad
27.02.2010

Fråga: Vad är det för vishet i att mannen har förfogande
över skilsmässa? Vad är domen för att skilja sig från hustrun utan
någon anledning? Vad är domen för en kvinna som vill skilja sig
från maken utan någon anledning?

Svar: Angående att det är maken som har förfogande över
skilsmässan, bör man veta att det är rättvist. Det är ju trots allt mannen
som har förfogande över äktenskapspakten och därför är det han som måste
ha förfogande över denna fråga. Likaså har han ansvar för
och omsorg om kvinnan. Han (ta´âlâ) sade:

الرِّجَالُ
قَوَّامُونَ
عَلَى النِّسَاء

”Männen har ansvar
för och omsorg om kvinnan.” (4:34)

Om det är mannen som har ansvar
och omsorg, är det enligt den korrekta åsikten han som har förfogande
över denna fråga.

Tillika har maken ett fullkomligare
förstånd än kvinnan och han ser med ett längre perspektiv än henne.
Således finner du honom endast vilja skilja sig då han ser
sig själv vara tvungen till det. Skulle frågan däremot vara i kvinnans
händer, hade hon varit kortare i förståndet och hon hade sett på
frågan från ett kortare perspektiv och snabbt börjat döma
enligt sina känslor.

Kanske blir hon förtjust i en
person och följaktligen skiljer hon sig från sin make eftersom hon
fick ögonen på en person som ser bättre ut än hennes make.

Det förekommer fler visheter
bakom denna fråga som jag tyvärr inte kan komma på just nu.
Å andra sidan hör dessa tre jag nämnt till de största visheterna
bakom att mannen har förfogande över skilsmässan.

Vad berör den andra frågan,
nämligen att mannen skiljer sig från kvinnan utan någon anledning,
förekommer det vissa lärda som säger att det förekommer fem olika domar
som behandlar skilsmässan.

Den kan vara obligatorisk.

Den kan vara förbjuden.

Den kan vara rekommenderad.

Den kan vara föraktfull.

Den kan vara tillåten.

I grund och botten är skilsmässa
en ogillad handling eftersom det rör sig om att bryta upp en knut som
önskas och uppmuntras av Sharî´ahn. Likaså förekommer det en risk
för att stora nackdelar uppkommer. Exempelvis om makarna har barn tillsammans.
Vid skilsmässa delas denna familj upp och andra problem dyker då
upp.

Det är dock tillåtet att
skilja sig om man blir nödställd till det och inte klarar av att leva
lyckligt med makan. Detta hör till Allâhs (´azza wa djall) gåvor,
ty om två makar kvarblir olyckliga tillsammans, kommer hela deras
liv att rasa samman. Men tack vare Allâhs gåvor, är det tillåtet
med skilsmässa om det verkligen är nödvändigt.

Rörande kvinnan som vill skilja
sig
, anses det vara förbjudet om det inte förekommer något skadligt
på vägen. Exempel på det är att maken har en reducerad religiositet,
reducerad karaktär eller att hon inte förmår härda längre med honom.
I detta fall går det bra för henne att begära skilsmässa, på
samma sätt som Thâbit bin Qays (radhiya Allâhu ´anh) hustru gjorde då
hon kom till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade:

”Allâhs sändebud, jag kritiserar
varken Thâbit bin Qays karaktär eller religion, men jag hatar Kufr i Islâm.”

Med detta menade hon att hon
fruktade att hon inte kommer att kunna uppfylla sin makes rättigheter
i Islâm och begärde därpå en skilsmässa. Då sade profeten
(´alayhis-salâtu was-salâm) till henne (i betydelse):

”Vet du att han får tillbaka
sin trädgård?”

 Något han hade gett till
henne i bröllopsgåva. Hon sade då:

”Ja.”

I detta skede sade han (sallâ
Allâhu ´alayhi wa sallam) till hennes make Thâbit (radhiya Allâhu ´anh)
(i betydelse):

”Tag emot trädgården och
skilj dig från henne.” [1]

Tillika sade profeten (´alayhis-salâtu
was-salâm) (i betydelse):

”Den kvinna som ber sin make
skilja sig från henne utan någon skadlig anledning, har förbjudits
paradisets doft.” [2]

Denna hadîth är ett bevis för
att hennes begäran om skilsmässa utan någon giltig anledning hör
till de allvarligaste synder eftersom den nämnts med ett hot.


[1] al-Bukhârî (5273)

[2] Abû Dâwûd (2226), at-Tirmidhî (1187),
Ibn Mâdjah (2055) och Ahmad (5/277).