Kunskap om att handlingen är förbjuden, okunskap om att den är otro

Allâh (ta´âlâ) sade:

وَلَئِن سَأَلْتَهُمْ لَيَقُولُنَّ إِنَّمَا كُنَّا نَخُوضُ وَنَلْعَبُ قُلْ أَبِاللّهِ وَآيَاتِهِ وَرَسُولِهِ كُنتُمْ تَسْتَهْزِؤُونَ لاَ تَعْتَذِرُواْ قَدْ كَفَرْتُم بَعْدَ إِيمَانِكُمْ إِن نَّعْفُ عَن طَآئِفَةٍ مِّنكُمْ نُعَذِّبْ طَآئِفَةً بِأَنَّهُمْ كَانُواْ مُجْرِمِينَ

”Om du frågade dem skulle de säkert svara: ”Vi bara skämtade.” Säg: ”Då var era skämt alltså riktade mot Allâh, Hans budskap och Hans sändebud. Kom inte nu med ursäkter! Ni har hädat efter att ha trott.” Även om Vi för några av er utplånar deras synder, skall Vi straffa andra eftersom de är obotfärdiga syndare.”1

Versen bevisar att de inte ansåg att de hädade. De trodde inte att det var otro. Det klargör att skämt om Allâh, Hans budskap och Hans sändebud är otro med vilket en person hädar efter att ha trott. Versen bevisar att de dessförinnan besatt en svag tro. Sedan gjorde de en synd som de visste var förbjuden men inte att den var otro. Dock var handlingen otro som de hädade med. De gjorde denna synd som de inte ansåg vara tillåten.

19:65-66