Kan de döda höra?

Shaykh Ahmad an-Nadjmî
Fath ar-Rabb al-Wadûd (1/73-76), Maktabah al-Furqân, 1423/2002.

´Allâmah Ahmad bin Yahyâ an-Nadjmî (hafidhahullâh) blev
ställd följande fråga:

Fråga: I Allâhs Namn och må Allâhs fred och
välsignelse vila över Allâhs sändebud och den som är lojal mot honom.
as-Salâmu ´alaykum wa Rahmatullâhi wa Barakâtuh. Vidare:

Jag läste Shaykh al-Âlûsîs bok vid namnet ”al-Âyât
al-Bayyinât fî ´adm Samâ´-il-Amwât”
[1]
som al-Albânî korrigerat. Av den förstod jag att de döda
endast kan höra det som har nämnts specifikt i de autentiska ahâdîth och
ingenting annat. Därefter fann jag att Imâm ash-Shawkânî bekräftar samma
betydelse i ”Fath-il-Qadîr” (4/151) och säger:

”Det hela tyder på att de döda generellt sätt
inte kan höra, utan endast det som hadîth specifikt nämnt. Det har bekräftats
i den Autentiska att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tilltalade
de döda i gravarna på Badr-dagen. Det sades då: ”Allâhs
sändebud, du talar med kroppar som inte har några själar”.
Samma sak gäller rapporteringen att de döda kan höra besökarens sandaler
då de ger sig iväg.”

Liknande
betydelse bekräftade Shaykh Zayd bin Muhammad Hâdî al-Madkhalî då
han förklarade ”at-Tahâwiyyah” för oss. Därefter fick jag
tag på en bok av Shaykh ´Abdur-Rahîm at-Tahân. Han har kommenterat
denna fråga i ”Sharh-ut-Tahâwiyyah” och sagt:

”De döda kan både höra och känna mer än de levande
och ingen annan än en okunnig, vilseledd innovatör motsätter sig det.”

Denna åsikt tillskrev han Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah
och Ibn-ul-Qayyim. Jag hänvisade då till ash-Shanqîtîs ”Adhwâ’-ul-Bayân”
(6/416-439) och där fann jag en utredning som verkligen tydde på
att de döda alltid kan höra. Därför vill vi att ni, ädla Shaykh, med Sharî´ah-baserade
bevis klargör denna fråga som förvirrat oss och förtydligar den
rätta åsikten beträffande denna fråga.

Svar: I Allâhs, den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn
och må Allâhs fred och välsignelse vara med Allâhs sändebud, hans
familj och hans följeslagare. Vidare:

Grunden i denna fråga är Allâhs (ta´âlâ) Ord:

”Men du kan inte förmå dem att lyssna som är
begravda; du är bara en varnare.”
[2]

Ahl-ul-Usûl har sagt att den obestämda formen i negationen
är generell. Likaså är ”lyssna” obestämt i negationssammanhanget
vilket betyder ”du kan inte få de begravda att höra”.
Likaså är det relativa pronomenet
[3]
en partikel som tyder på att det är generellt. Härmed
klargörs det att negationen gäller allt hörbart och att inget frångår
denna generalisering, förutom det lagstiftaren (sallâ Allâhu ´alayhi wa
sallam) specificerat. Till det hör hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam)
rop till de stupade som låg i avgrunden på Badr-dagen. Han
sade till ´Umar:

”Du kan inte höra det jag säger till dem.”

Liknande undantag specificerar generaliseringen oavsett
om vi säger att generaliseringen är hämtad från negationssammanhanget
eller från det relativa pronomenet. Den som säger att de dödas hörsel
är generell enbart för att versen berör de otroende och att de inte kan
gagnas av Qur’ânen, har fel. Till de klara bevisen som klargör att
de döda inte kan höra, är Allâhs (ta´âlâ) Ord:

”Om ni ber till dem hör de inte er bön, och om de
hörde den skulle de inte svara er. Och på Uppståndelsens dag
skall de förneka att de haft något samröre med er. Och ingen kan
låta dig veta så som En som är underrättad om allt.” [4]

Om det då skulle sägas att denna vers berör statyer,
säger vi:

För det första: Dessa statyer är ingenting annat än avbilder
på döda människor som de otroende dyrkar.

För det andra: Hans (ta´âlâ) Ord:

”Och på Uppståndelsens dag skall de förneka
att de haft samröre med er.”

Detta tyder på att det har med döda att göra, ty bräder
och stenar kommer inte att återuppväckas utan endast de som har
själar. Vad som också tyder på att de döda inte kan höra,
är Hans (ta´âlâ) Ord om att ´Îsâ (´alayhis-salâm) kommer att säga på
Domedagen:

”Jag var vittne till deras handlingar så länge
jag levde bland dem, men sedan Du kallade mig till Dig är det Du som vakar
över dem; Du är vittne till allt som sker.”
[5]

Om den döde hade förmått att höra, hade han hört vad
människorna säger om honom, särskilt när man vet att han
[6]
fortfarande är levande i himlen.

Samma sak framställs i den autentiska hadîthen i vilken
profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) säger då människor slås
tillbaka från hans Damm:

”Mina följeslagare, mina följeslagare.”

Då kommer det att sägas:

”Sannerligen vet du inte vad de innoverat efter att
du gått bort.”

Om de döda kunde höra vad som föregick kring sina gravar,
hade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hört hur hans samfund ber
till honom, söker skydd av honom och annan Shirk som motstrider hans Sharî´ah.
Det är autentisk att han hör tal kring honom, men det är endast fred och
välsignelse från sitt samfund han hör – och detta är det autentiska
och korrekta.

Vad gäller hadîthen i vilken det sägs:

”Den som sänder välsignelse över mig vid min grav,
hälsar jag tillbaka, och den som gör det från långt håll,
så har Allâh änglar vilka underrättar mig om mitt samfunds hälsningar.”

har Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah förklarat den som påhittad
medan al-Albânî har antytt att den är svag i ’Mishkât-ul-Misbâh’.

Således klargörs det att de döda inte förmår
höra och detta är den kända grunden i Sharî´ahn, samtidigt som det förekommer
undantag vilka bekräftas med autentiska bevis. Jag råder dig att
läsa boken ”ar-Radd al-Munkî fîr-Radd ´alâ as-Subkî”
[7]
och hos Allâh ligger framgången och må Allâhs
fred och välsignelse vara med vår profet Muhammad, hans familj och
hans följeslagare.


[1] Klara bevis som tyder på att
de döda inte kan höra.

[2] 35:22-23

[3] D v s ”de” (man).

[4] 35:14.

[5] 5:117.

[6] D v s ´Îsâ (´alayhis-salâm).

[7] Av Imâm och Hâfidh Ibn ´Abdil-Hâdî
al-Maqdisî (rahimahullâh).