Islâms syn på den som lämnar bönen och dess straff

Författare: Imâm Ibn Qayyim-il-Djawziyyah
Källa: as-Salâh wa Hukm Târikihâ, sid. 29-33
Dâr Ibn Hazm1419/1999
Förkortning och fotnot: Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com
publicerad
27.11.2006

Muslimerna är ense om att det hör till de största och allvarligaste
synderna att lämna bönen avsiktligt. Likaså är de ense om att synden
däri är allvarligare i Allâhs Ögon än att döda en själ, stjäla ens egendom,
begå otukt, stjäla och dricka alkohol. Den som lämnar den har lämnat
sig över till Allâhs straff, vrede och förödmjukelse i detta liv såväl
som i livet efter detta.

Därefter skilde de sig åt i avrättningen, avrättningens
tillvägagångssätt och hädelsen.

Sufyân bin Sa´îd ath-Thawrî, Abû ´Amr al-Awzâ´î, ´Abdullâh
bin al-Mubârak, Hammâd bin Zayd, Wakî´ bin al-Djarrâh, Mâlik bin Anas,
Muhammad bin Idrîs ash-Shâfi´î, Ahmad bin Hanbal, Ishâq bin Râhawayh och
deras följeslagare anser att personen skall avrättas.

Därefter skildes de åt i avrättningens tillvägagångssätt.
Majoriteten säger att han skall halshuggas med ett svärd.

Några av Shâfi´iyyah anser att han skall slås
ihjäl med en bräda om han inte börjar be.

Ibn Suraydj sade att han skall stickas till döds med ett svärd
eftersom det är plågsammare samt att det finns större chans för
honom att börja be.

Majoriteten använder sig av hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa
sallam) följande ord som bevis för deras åsikt (i betydelse):

”Sannerligen har Allâh bestämt godhet åt allting. Om
ni då dödar, skall ni döda på ett bra sätt.” (Muslim (1955))

Halshuggning är den bästa och snabbaste avrättningen. Allâh
(subhânah) har föreskrivit att de otrogna skall avrättas utan att stickas
med svärdet. Vad gäller den gifte personen som har begått otukt
och skall stenas till döds, är det för att han skall känna smärta i hela
kroppen efter att ha känt förbjuden njutning. Denna avrättning är den
strängaste avrättningen. I och med att kallelsen till otukt är stark i
den naturliga läggningen, konfronteras den med den värsta typen av avrättning.
Dessutom påminner detta straff om Allâhs straff på Lûts
folk då de stenades efter att ha fallit i vidrig synd.

Ibn Shihâb az-Zuhrî, Sa´îd bin al-Musayyib, ´Umar bin ´Abdil-´Azîz,
Abû Hanîfah, Dâwûd bin ´Alî och al-Muzanî anser att han fängslas
till dess att han dör eller ångrar sig utan att avrättas.

Denna åsiktens bevis är det som Abû Hurayrah rapporterade
från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som sade (i betydelse):

”Jag har blivit beordrad att strida mot människorna till dess
att de vittnar att det inte finns någon sann gud utom Allâh. Om
de gör det, har de skyddat sina liv och egendomar från mig förutom
med dess rätt.” (al-Bukhârî (1399) och Muslim (26))

Ibn Mas´ûd berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi
wa sallam) sade (i betydelse):

”En Muslims liv som vittnar att det inte finns någon
sann gud utom Allâh och att jag är Allâhs sändebud är endast lovligt att
tagas vid ett av tre [tillfällen]: en gift person som begår otukt,
mördare och den som lämnar sin religion och skiljer sig från samlingen.”
(al-Bukhârî (6878) och Muslim (1676))

De sade:

”I och med att det är en handling, dödas han inte pga. den
på samma sätt som man inte dödas pga. Att lämna fastan, allmosan
eller vallfärden.”

De som säger att han skall avrättas säger att Allâh (ta´âlâ)
säger:

فَاقْتُلُواْ
الْمُشْرِكِينَ
حَيْثُ وَجَدتُّمُوهُمْ
وَخُذُوهُمْ
وَاحْصُرُوهُمْ
وَاقْعُدُواْ
لَهُمْ كُلَّ
مَرْصَدٍ فَإِن
تَابُواْ وَأَقَامُواْ
الصَّلاَةَ
وَآتَوُاْ الزَّكَاةَ
فَخَلُّواْ
سَبِيلَهُمْ

”Döda avgudadyrkarna
var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem
och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och förrättar
bönen och betalar allmoseskatten, lämna dem då i fred.” (9:5)

Härmed beordrar Han att de skall dödas till dess att de ångrar
sig, börjar be och betalar allmosan. Å andra sidan säger de som
inte anser att han skall avrättas:

”Efter att ha ångrat sig, undkommer han avrättningen
även om han inte skulle be eller betala allmosan.”

Och detta motstrider versen klart och tydligt.

´Ubaydullâh bin ´Adî bin al-Khayyâr berättade att en man från
Ansâr sade till honom att han gick till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi
wa sallam) för att be honom om tillstånd att döda en hycklare. Då
sade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) (i betydelse):

”Vittnar han inte att det inte finns någon sann gud
utom Allâh?” Han sade: ”Jo, Allâhs sändebud, men hans vittnesbörd är ogiltig.”
Han sade: ”Vittnar han inte att Muhammad är Allâhs sändebud?” Han sade:
”Jo, Allâhs sändebud, men hans vittnesbörd är ogiltig.” Han sade: ”Ber
han inte?” Han sade: ”Jo, Allâhs sändebud, men hans bön är ogiltig.” Då
sade han: ”Dessa människor har Allâh förbjudit mig att döda.” (Ahmad (5/432-433)
och ash-Shâfi´î (8))

Detta bevisar att han inte har blivit förbjuden att döda den
som inte ber.

Umm Salamah berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi
wa sallam) sade (i betydelse):

”Ni kommer att styras av makthavare och ni kommer att känna
igen [vissa saker] och inte känna igen [andra saker]. Den som då
vet, har rentvått sig [1] , och den som avvisar, har räddats,
förutom den som behagas och följer.” De sade: ”Allâhs sändebud, skall
vi inte strida mot dem?” Han sade: ”Nej, inte så länge de ber.”
(Muslim (1845)) 


[1] Imâm an-Nawawî (rahimahullâh) sade:

”Det vill säga att den som känner
till det orätta och inte blandar ihop den med sanningen, finner en väg
till att rentvå sig från dess synd och dess straff genom att
ändra den med sin hand eller tunga. Skulle han inte förmå göra det,
får han avsky det med hjärtat. Vad gäller hans (sallâ Allâhu ´alayhi
wa sallam) ord: ”…förutom den som behagas och följer”, betyder det att
synden drabbar den som behagas och följer. (Sharh Sahîh Muslim (12/204))