Inte ett enda bevis till förnekarnas fördel

Om sanningen är med förnekarna kan man undra hur det kommer sig att varken sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) eller någon från Salaf har någonsin sagt att dessa egenskapsrelaterade verser och hadîther inte skall förstås bokstavligt och att den som tror på dem bokstavligt är vilsen. Detta för att varna folket för honom och hans dogm.

Då kanske det sägs att dessa verser och hadîther åsyftade något annat än det bokstavliga och att det är harmlöst så länge språket består av både realia och metaforer. Om det är omöjligt att förstå en formulering bokstavligt blir det obligatoriskt att antingen tolka den lämpligt eller tiga om den och lämna över kunskapen om den till Allâh (ta´âlâ).

Men var det i så fall inte obligatoriskt för sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att förklara sanningen för folket så att de kunde betro den invändigt och utvändigt? Var det inte obligatoriskt för honom att klargöra för dem att dessa verser och hadîther inte skall förstås ordagrant? Alla kloka människor är enade om att talaren som talar metaforiskt måste klargöra metaforiken i sitt tal, framför allt om den ordagranna betydelsen är falsk och inte får betros om Allâh.

Om det inte finns något i Qur’ânen, Sunnah eller Salafs uttalanden som tyder på dementi och om de endast talade på ett bekräftande sätt, betyder det att de trodde på det bekräftade och utgick ifrån det – inte dementi som de aldrig uttalade eller visade.