Ibn Taymiyyahs åsikt om Allâhs tal

Ibn Taymiyyah ansåg att Allâh är evigt talande, när Han vill, och att talet är en av Hans egenskaper som upprätthålls av Hans essens. Han talar med Sin vilja och Sitt val. Hans bevis för det är samstämmigheten om att Han (ta´âlâ) talar. Den talande är han som talar när han vill och väljer att tala.

Talet är en fullkomlig egenskap, ty den som talar är fullkomligare än den som inte talar. På samma sätt är den som vet och förmår fullkomligare än den som inte vet och förmår. Också är den som talar med sin vilja och förmåga fullkomligare än den vars tal är oskiljbart från essensen varför han inte talar med sin förmåga och vilja.

Det klargör att Herren har alltid varit talande och kommer alltid att vara det – när Han vill. Allt Allâh säger upprätthålls av Honom. Det är vare sig skapat eller avskilt från Honom, kontra vad Mu´tazilah säger. Det är inte heller oskiljbart från Honom likt Hans liv, kontra vad Ashâ´irah säger. Nej, Han talar med Sin vilja och Sitt val.

Ingen av Salaf har sagt att Allâhs tal är skapat och frånskilt från Honom. Inte heller har någon av dem sagt att Qur’ânen, Tora och Evangeliet är evigt oskiljbara från Hans essens i den bemärkelsen att Han inte förmår tala när Han vill. Inte heller har någon av dem sagt att Hans rop på Mûsâ eller särskilda ord är eviga och ändlösa. De sade att Allâh har alltid varit talande när Han vill. Det betyder att naturen av Hans tal är evigt.

Allâh har uttalat Qur’ânen på arabiska och Tora på hebreiska. Den arabiska Qur’ânen är Allâhs nedsända och oskapade tal. Den kommer från Honom och till Honom skall den återvända. Allâh har uttalat den på riktigt. Den är Hans verkliga tal och ingen annans. Det är inte tillåtet att säga att Qur’ânen är en återberättelse från Allâhs tal. När människor läser Qur’ânen eller skriver ned i Masâhif så är det fortfarande Allâhs tal. Ett tal tillskrivs endast den som är först med att uttala det, inte den som förkunnar det.

Allâh har uttalat den med dess bokstäver och betydelser med Sin egen formulering och ingen annans formulering, vare sig Djibrîls, Muhammads eller någon annans. Ingen av Salaf har sagt att dess formulering uppkom via Djibrîl eller Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhimâ wa sallam), att Allâh (ta´âlâ) skapade den i luften eller någon annanstans eller att Djibrîl hämtade den från Den bevarade tavlan. Alla sådana normer uppfanns efteråt.

Likaså har Allâh uttalat den med Sin egen röst. Men när läsarna läser den är det deras egna röster som lyder. När läsaren läser:

الْحَمْدُ للّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ الرَّحْمنِ الرَّحِيمِ

Lov och pris tillkommer Allâh, världarnas Herre, den Nåderike, den Barmhärtige.”1,

så är det hörbara talet Allâhs tal som läsaren läser med sin röst och inte med Allâhs röst.

Allâh (subhânah) kallade på Mûsâ med en röst. Han kommer att ropa på Sina slavar på Domedagen med en röst. Han uttalar uppenbarelser med en röst. Det har inte rapporterats att någon från Salaf sade att Allâh talar utan röst eller bokstäver. Inte heller har det rapporterats från dem att de förnekade att Allâh talar med röst och bokstäver. Men Allâhs röst och bokstäver som Han talar med är Hans oskapade egenskaper som inte liknar skapelsens röster och bokstäver. Såsom Allâhs kunskap som upprätthålls av Hans essens inte liknar skapelsens kunskaper, liknar inte heller Hans resterande egenskaper skapelsens egenskaper.

Detta är i stort sett Ibn Taymiyyahs åsikt om Allâhs (ta´âlâ) tal. Han baserade den på vad som har rapporterats från Salaf som Imâm Ahmad och andra samt på fullkomlighetens princip. Han ansåg att Hans (ta´âlâ) tal är förknippat med Hans vilja och val. Och det som är förknippat med vilja och val är uppkommet (حادث).

11:2