Ibn Taymiyyah var ett samfund

Det finns autentiska hadîther. Och så finns det hadîther som inte är autentiska. Så löd kategoriseringen i början. Med tiden kom kategoriseringen med autentiska, goda, svaga och påhittade hadîther, för att inte tala om ytterligare kategoriseringar. Därför säger de att det var Imâm at-Tirmidhî som delade in dem till autentiska och goda och propagerade dem därefter. Det bevittnas av verkligheten. Han mottog den kategoriseringen av Imâm al-Bukhârî. Dock var det at-Tirmidhî som brukade den flitigt.

Det betyder att Imâm Ahmad, som var lärarnas lärare, lärare till al-Bukhârî, inte var bekant med termer som ”autentisk” och ”god”. Hos honom fanns bara autentiskt och svagt. När han sade att han prioriterade svag hadîth framför analogi, menade han god och inte de senares definition av svag. Detta har förklarats av Shaykh-ul-Islâm (rahimahullâh). Han har gjort kunskapen en stor tjänst.

Åhörare: Den mannen var märkvärdig.

al-Albânî: Han var ett samfund, ett samfund.

Åhörare: Vissa sade att han själv aldrig hade sett någon som han.

al-Albânî: Det sägs faktiskt om många lärda och förträffliga människor, men oftast är det överdrivet. Men Ibn Taymiyyah var verkligen som den syriska idiomen säger:

Han är som en kinesisk tallrik; hur du än kastar den låter den.”

Vilken kunskap han än tar sig an… De själva vittnade om det. När han brukade sitta med de lärda och tala, talade han på ett sätt som ingav att han var specialist i ämnet. Detta är ingen överdrift. Det är verkligen så.

Sûfiyyah brukar säga att deras helgon känner Allâh. Jag tycker att den beskrivningen kan tillämpas på Ibn Taymiyyah. Du hör honom säga saker och ting du inte hittar någon annanstans. Han var verkligen begåvad. Du ser hur andra lärda har läst och studerat så mycket under de lärda, men de kan bara citera. De kommer inte med något nytt i en positiv bemärkelse. Men Ibn Taymiyyah däremot…