Ibn Hazms böcker

Trots Ibn Hazms (rahimahullâh) kunskap, förträfflighet och klokhet, så var han inte påläst om hadîther, deras vägar och återberättare. Det bevisas bland annat av att han ansåg den här hadîthen vara svag samt att han ansåg att Imâm at-Tirmidhî var okänd1. Det fick ´Allâmah Muhammad bin ´Abdil-Hâdî – Ibn Taymiyyahs elev – att säga när han skrev hans biografi:

”Han förfelar mycket när han skall autentisera eller försvaga en hadîth samt döma återberättare.”

Därför skall man inte ta hans uttalanden om hadîther för givet förrän man har försäkrat sig om deras sundhet och riktighet. Hans tillstånd i hadîth är som hans tillstånd i de Fiqh-relaterade frågorna som han är ensam om att dela samt skolastiken med vilken han avviker från Salaf. Efter att Ibn ´Abdil-Hâdî hade beskrivit honom med smarthet och kunskap sade han:

”Men jag har insett att han var en riktig Djahmî2. Han bekräftade knappt betydelserna i Allâhs sköna namn. Han bekräftar Skaparen (الخالق) och Sanningen (الحق). De övriga namnen, som den Barmhärtige (الرَّحِيمِ), den Vetande (العليم) och den Förmögne (القدير), saknar betydelse enligt honom. Enligt honom är kunskapen förmåga och förmågan kunskap – plus att de är essensen! Enligt honom står inte kunskapen för något mer än själva essensen. Det är ren sofism3 och envishet. Ibn Hazm var väldigt insatt i logik och filosofi varför dessa falska betydelser var ankrade i hans sinnelag.”4

1Han sade det i ”Kitâb-ul-Farâ’idh”, vilket nämns i ”Tahdhîb-ut-Tahdhîb”.

4Mukhtasar Tabaqât ´Ulamâ’-il-Hadîth, sid. 401