Gästgivaren Ibrâhîm

Allâh (´azza wa djall) sade:

هَلْ أَتَاكَ حَدِيثُ ضَيْفِ إِبْرَاهِيمَ الْمُكْرَمِينَ إِذْ دَخَلُوا عَلَيْهِ فَقَالُوا سَلَامًا قَالَ سَلَامٌ قَوْمٌ مُّنكَرُونَ

”HAR DU hört berättelsen om Ibrâhîms ärade gäster? När de kom till honom och hälsade “Fred!”, svarade han: “Fred, främlingar!”1

Här prisas Ibrâhîm ur flera synvinklar:

1 – Allâh nämnde att gästerna var ärade. Antingen var de ärade av Ibrâhîm eller också av Allâh. I och med att det ena alternativet inte utesluter det andra bevisar versen båda betydelserna.

2 – Allâh sade:

إِذْ دَخَلُوا عَلَيْهِ

”När de kom till honom…”

Han nämnde emellertid inte att de bad om tillstånd att få komma in. Det bevisar att Ibrâhîm (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) var känd för att ära gäster. Hans hem var en gästgivaregård för alla som hade vägarna förbi och de behövde inte be om tillstånd. Det är ett exempel på yttersta givmildhet.

151:24-25