Förbjuden egendom

Allâh (´azza wa djall) sade:

وَلاَ تَأْكُلُواْ أَمْوَالَكُم بَيْنَكُم بِالْبَاطِلِ وَتُدْلُواْ بِهَا إِلَى الْحُكَّامِ لِتَأْكُلُواْ فَرِيقًا مِّنْ أَمْوَالِ النَّاسِ بِالإِثْمِ وَأَنتُمْ تَعْلَمُونَ

Inkräkta inte utan fog på varandras egendom och erbjud inte domarna förmåner för att med orätt, i fullt medvetande, tillskansa er något av andras egendom.”1

Versen omfattar hela samfundet och alla egendomar. Det enda undantaget är egendomen vars tillstånd stöds av föreskriftens bevis; en sådan egendom tas med rätt och är lovlig, ehuru ägaren förhåller sig motvilligt. Exempel på sådana fall är lånetagaren som vägrar betala tillbaka sitt lån, personen som vägrar betala allmosa eller individen som vägrar försörja dem som föreskriften ålägger honom att försörja.

Med andra ord, all egendom som föreskriften inte tillåter mottagas av ägaren är orätt ändock ägaren ger bort den med nöje, som till exempel betalningen till prostituerade, spåmän och spritförsäljare.

12:188