Ett allmänt kall till islam – typiskt al-Ikhwân al-Muslimûn

Fråga: Stämmer begreppet:

Vi samarbetar om det som vi är ense och ursäktar varandra inom det som vi är oense.”?

Svar: Det begreppet upprepas av vissa islamiska kallare. Enligt mig är de allmänna islamiska kallare. De kallar alltså till allmän islam.

Beträffande kallare som hänvisar till Qur’ânen och Sunnah enligt Salafs metodik, så känner jag inte till att någon kallar till detta sanna kall utan att de kallar sig själva för namn som Ahl-ul-Hadîth, Ansâr-us-Sunnah och Salafs anhängare. De andra grupperna offentliggör inte detta ehuru de säger att de är med oss om att följa Qur’ânen och Sunnah. Men det är något som de bara säger. De klarar inte av att implementera det eftersom deras studier av föreskriften utmed Qur’ânen och Sunnah är knappa. Dessa säger:

Vi samarbetar om det som vi är ense och ursäktar varandra inom det som vi är oense.”

Detta begrepp har en poäng om det tyglas. Dess första del är klar och tydlig: Vi samarbetar om det som vi är ense. Det är den andra delen som skall behandlas, nämligen att vi ursäktar varandra inom det som vi är oense. Det är rimligt om det tyglas. Det vill säga, vi ursäktar varandra efter att ha rått varandra:

Religionen är en välvilja. Religionen är en välvilja. Religionen är en välvilja.” Vi sade: ”Till vem?” Han svarade: ”Till Allâh, Hans skrift, Hans sändebud, muslimernas ledare och lekmän.”1

Om vi till och med ser att vi är oense inom grunden till Tawhîd, det vill säga trosbekännelsen, så skall vi inte ursäkta varandra inom det som vi är oense. Tvärtom måste vi referera till Qur’ânen och Sunnah och komma varandra nära så gott det går. Här går det inte att acceptera en oenighet, framför allt inte i dogmatiska frågor till skillnad från förgreningsfrågor.

Det är emellertid möjligt att oenighet uppstår i förgreningsfrågor, men trots det är det obligatoriskt att man råder varandra. Om båda parterna råder varandra och båda vidhåller sina ståndpunkter, ursäktar vi varandra inom det som vi är oense.

Att låta oenigheten och meningsskiljaktigheten förbli bara för att vi skall ursäkta varandra inom det som vi är oense och inte måna om att kväva denna oenighet går emot verserna och hadîtherna som befaller enighet. Det största som understryker en enighet är referens till Qur’ânen och Sunnah. Han (ta´âlâ) sade:

فَإِن تَنَازَعْتُمْ فِي شَيْءٍ فَرُدُّوهُ إِلَى اللّهِ وَالرَّسُولِ إِن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللّهِ وَالْيَوْمِ الآخِرِ

”Och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Allâh och sändebudet, om ni tror på Allâh och den Yttersta dagen.2

Vi vet att de som står bakom det här begreppet gör meningsskiljaktigheten till en föreskrift som enligt dem måste finnas. Vi opponerar oss det oerhört hårt och säger att vi alltid måste dömas av Qur’ânen och Sunnah. Om det därefter förblir någon form av oenighet, så skall den inte vara orsaken till att vi splittras och undviker varandra. Profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare skall vara våra föredömen i den här sakfrågan. De stod upp för sanningen. De höll inte ens tyst om självaste kalifen hade en felaktig åsikt. De fördömde honom. Men om han vidhåll sin åsikt, så gjorde de inte uppror mot honom och inte heller började de hata honom. Tvärtom höll de sig till honom. Han befallde dem att gå ut i djihâd och de gick allesammans ut för att kriga för Allâhs sak, trots att de var oeniga inom vissa saker.

1Muslim (55).

24:59