Ensamheten på vägen bevisar uppriktigheten

Syndaren kan känna av sin sjukdom men tycker att det är för svårt att stå ut med den beska medicinen. Istället föredrar han en kvarstående smärta framför medicineringens besvär. Hans medicinering ligger i att bekämpa lusten. Det är det svåraste en själ kan uppleva, men också det nyttigaste. Ibland intalar han sig själv att härda. Efter ett tag sjunker dock beslutsamheten och på grund av nedsatt tålamod, insikt och kunskap blir han svag.

Han påminner om personen som går på en skrämmande väg som leder till ett tryggt mål. Han vet att om han bara härdar med vägen så kommer rädslan att upphöra och ersättas med trygghet. Han behöver ett starkt tålamod och en stark övertygelse om platsen som han är på väg till. Så fort hans tålamod och övertygelse försvagas lämnar han vägen och klarar inte av dess svårigheter. Detta gäller framför allt om han är ensam och känner sig främmande. Han börjar undra:

”Var är alla människor? Jag får följa efter dem.”

Så är de flesta skapelserna. Det är just det som har fått dem att gå under. Han som har ett ärligt tålamod påverkas inte av det knappa sällskapet och alla som han har förlorat; bara hans hjärta känner av att han är tillsammans med den första generationen av dem som Allâh har skänkt Sina gåvor till bland profeterna, de sanningsenliga, martyrerna och de rättfärdiga. Att slaven är ensam på den här vägen bevisar att hans strävan är uppriktig.

När Ishâq bin Râhûyah blev ställd en fråga som han svarade på sades det till honom:

”Din broder Ahmad bin Hanbal säger samma sak.” Då sade han: ”Jag trodde inte att någon annan sade samma sak.”

När han insåg sanningen kände han sig inte ensam bara för att ingen annan tyckte som han. När sanningen är klargjord och förtydligad behövs inget vittne som vittnar om den. Hjärtat ser sanningen liksom ögonen ser solen. När en person ser solen behöver han inte få det bekräftat från annat håll.