En omöjlig befintlighet

Härmed ser vi att Ibn Taymiyyah dras för att nämna nekande egenskaper och fördjupar sig inte alls i dem såsom filosoferna, Mu´tazilah och till och med Ashâ´irah gör. Han anser att sådana egenskaper beskriver endast något obefintligt och omöjligt.

När dessa sekter hävdar att Han (ta´âlâ) är varken innanför skapelsen eller utanför skapelsen, att Han inte beskrivs med mängd, hur eller var, att Han inte kan vara sammanbunden med skapelsen eller frånskild från skapelsen, att Han är varken nära eller avlägsen, i en riktning eller på en plats, utan gräns eller slut, utan utseende, uppskattning eller skepnad, att det inte går att peka mot Honom, att något stiger upp till Honom eller att något stiger ned från Honom och att Han inte är benägen till rörelse, stillhet, ankomst, nedstigning, uppstigning och annat som de avfärdar från Honom (subhânah), anser Ibn Taymiyyah att de nekar något oundkomligt och att de i själva verket har gjort Honom till en teori som egentligen bara existerar i tankarna. Ibn Taymiyyah sade i ”al-Furqân”:

”De beskriver Honom med omöjliga egenskaper och säger att Han är varken innanför skapelsen eller utanför skapelsen, att Han är varken egenskap eller beskriven, att det inte går att peka mot Honom och andra nekande egenskaper som fordrar att Han inte finns över huvud taget. Detta är något som förnuftet och naturligheten förkastar. På det viset beskrivs något som inte existerar, inte något som existerar.”1

1Madjmû´at-ur-Rasâ’il wal-Masâ’il, sid. 116