Den lärdes svar behöver inte nämnas med bevis

Vissa av våra bröder som har samma metodik som vi och handlar utmed vår Herres bok, vår profets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah och våra Salafs förståelse överdriver när de ålägger alla olärda att endast ta emot svar som nämns med bevis. De tillåter inte att man tar den lärdes svar ”tillåtet, otillåtet, obligatoriskt” etc. om det inte nämns med bevis. Detta är överdrift och extremism inom att ålägga något som inte är obligatoriskt för de olärda.

Härmed går jag vidare till behovet av det vi alltid talar om inom vårt kall, nämligen att det inte går att nöja sig med Qur’ânen och Sunnah utan Salafs förståelse. Ty deras metodik förklarar många frågor som kan vara dolda för de flesta lärda, för att inte tala om för studenterna, för att inte tala om för de olärda. Denna fråga är ett exempel på det.

Vem är det som läser hur Ibn ´Umar, Ibn Mas´ûd och andra följeslagare svarar på frågor utmed sin åsikt och Idjtihâd och säger:

”Beviset är så och så…”?

Detta kan ske, men de höll sig inte till det.

Via mångfaldiga rapporteringar, vet vi att det inte tillhörde Salafs metodik att svara på de olärdas frågor med bevis. Exempel på det är en av plikterna, nämligen arvslära. En säger att personen skall få en tredjedel, en annan säger att det skall vara en fjärdedel etc. Jag erkänner att jag fortfarande inte känner till beviset för dessa detaljerade svar. Vad skall då de olärda muslimerna säga som skall känna till beviset för dessa frågor? Salafs handlingar var inte utmed dessa inskränkningar så att varje svar nämns med bevis och att varje frågeställare ber om bevis.