Den brända trädgården

Allâh (´azza wa djall) sade:

أَيَوَدُّ أَحَدُكُمْ أَن تَكُونَ لَهُ جَنَّةٌ مِّن نَّخِيلٍ وَأَعْنَابٍ تَجْرِي مِن تَحْتِهَا الأَنْهَارُ لَهُ فِيهَا مِن كُلِّ الثَّمَرَاتِ وَأَصَابَهُ الْكِبَرُ وَلَهُ ذُرِّيَّةٌ ضُعَفَاء فَأَصَابَهَا إِعْصَارٌ فِيهِ نَارٌ فَاحْتَرَقَتْ كَذَلِكَ يُبَيِّنُ اللّهُ لَكُمُ الآيَاتِ لَعَلَّكُمْ تَتَفَكَّرُونَ

”Skulle någon av er önska att han hade en trädgård med dadelpalmer och vinstockar, vattnad av bäckar, och som ger honom alla slag av frukter, och att han, redan böjd av ålder och omgiven av minderåriga barn, drabbas av en glödhet virvelstorm och helt förbrändes? Så förtydligar Allâh för er budskapen för att stämma er till eftertanke.”1

Versen ger exempel på en person som utför goda handlingar och därtill något som annullerar dem. På Domedagen, när han är i störst behov av sina goda handlingar, inser han att de är värdelösa. Det fallet kan liknas vid den ovannämnda trädgården och dess beskrivne ägare.

12:266