De lärda är stabilast

Den som läser historia inser hur de lärda är stabilare än dyrkarna. De lärda agerar utmed kunskap och insikt. Så beskrevs följeslagarna (radhiya Allâhu ´anhum). I samband med oklarheter och tvetydigheter agerar och inser de lärda utmed kunskap och insikt. Således inkluderade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) dem till sig när Allâh befallde honom att säga:

قُلْ هَذِهِ سَبِيلِي أَدْعُو إِلَى اللّهِ عَلَى بَصِيرَةٍ أَنَاْ وَمَنِ اتَّبَعَنِي وَسُبْحَانَ اللّهِ وَمَا أَنَاْ مِنَ الْمُشْرِكِينَ

”Säg: ”Detta är min väg: jag uppmanar med klarsyn och insikt att dyrka Allâh – jag och de som följer mig. Fri är Allâh från brister och jag tillhör inte avgudadyrkarna!”1

Det här samfundet blev först svagt när folket började praktisera religionen utmed okunnighet. Det var det som hände med Khawâridj och andra Ahl-ul-Bid´a som avviker från Sunnah. De tenderar till goda handlingar, men de gör det i motsats till Sunnah och följeslagarnas (radhiya Allâhu ´anhum) metodik. Följaktligen fördömdes de av alla. Sett till historian är de lärda bäst, smartast, kunnigast och inflytelserikast i den här samfundet.

När prövningen om Qur’ânens skapelse dök upp och Imâm Ahmad sade det han sade, blev en av imamerna – jag vet inte om det var Ishâq eller någon annan – frågad om den kunnigaste mannen varpå han svarade:

”Ahmad.”

Han sade så för att indikera att hans stabilitet under prövningen berodde på hans djupa kunskap om Tawhîd och Sunnah.

112:108