De är män och vi är män

publicerad
24.08.2011

Talare: ´Allâmah Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

Källa: http://alfawzan.ws/node/13252

Datum: 1432-04-05/2011-03-11

Det finns människor som ser ned på de lärda och säger:

”De är män och vi är män. Varför skall ni fråga de lärda och följa deras åsikter och inte oss? De är män och vi är män.”

Så säger de idag. De som tror att de har kunskap och okunniga säger:

”De är män och vi är män.”

Så här uttalade sig Imâm Abû Hanîfah (rahimahullâh) på sin tid. Imâm Abû Hanîfah var den förste av de fyra imamerna. Han levde på efterföljarnas tid. Han tog kunskap från efterföljarna. Han är från de förträffliga generationerna. Det sägs till och med att han träffade följeslagarna och att han tog kunskap från dem. Han är alltså antingen en från efterföljarnas efterföljare eller kanske till och med en efterföljare. Han (rahimahullâh) sade:

”Om det kommer en hadîth från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), tar vi emot den med nöje. Om det kommer en hadîth från följeslagarna – dvs. Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare – tar vi emot den med nöje. Om det kommer från efterföljarna, så är de män och vi är män.”

De var alltså kamrater. De var alla lärda. Att de är män betyder att de är lärda:

”De är män och vi är män.”

Så här talar dagens okunniga och människor som tror att de kan. De ger utslag. När det sägs till dem att det är fel och avvikande från åsikten som följs av samfundets lärda, säger de:

”De är män och vi är män.”

Fri är Allâh från brister! Jämför du dig själv med Abû Hanîfah, efterföljarna och deras efterföljare och säger:

”De är män och vi är män.”

Det där är en fruktansvärt stor skillnad! En person måste känna till sin egen kapacitet. Må Allâh förbarma Sig över personen som känner till sin egen kapacitet. Det är obligatoriskt att uppmärksamma dessa frågor och respektera kunskapen och de lärda och inte nedvärdera dem, även om de skulle falla i något fel. Det är endast Allâhs skrift och Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som är felfria. Vad gäller de lärda, så kan de falla i fel. Deras rätt är dock fler än deras fel. De avser inte heller att göra fel. Därtill är de berättigade. Det finns en risk att den okunnige säger att han inte heller avser fel och att han endast gör Idjtihâd. Till honom säger vi att han inte har rätt till Idjtihâd.