Då får bönen bes efter dess tid

al-Bukhârî sade:

641 – Abû Nu´aym berättade för oss: Shaybân berättade för oss, från Yahyâ: Jag hörde Abû Salamah säga: Djâbir bin ´Abdillâh underrättade oss:

På Vallgravsdagen kom ´Umar bin al-Khattâb till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade: ”Vid Allâh! Jag kunde knappast be förrän solen höll på att gå ned, det vill säga efter att den fastande brutit fastan.” Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Vid Allâh! Jag har inte bett den.” Följaktligen gick profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och jag ned till Buthân varvid han tvådde sig. Därefter bad han – det vill säga ´Asr – efter att solen gått ned och sedan Maghrib.”1

Hadîthen bevisar att bönen får skjutas upp i samband med strid. Därom tvista de lärde. Hände detta innan rädslebönen blev föreskriven? Eller är företeelsen i hadîthen ett specifikt fall då rädslan var så stor att man inte kunde be alls? Det finns två åsikter om det och den mest övervägande åsikten är den andra på grund av två orsaker:

1 – Den är överensstämmande med religionens principer.

2 – Åsikten om att det skedde innan rädslebönen blev föreskriven innebär avskaffning och för att en avskaffning ska bekräftas gäller två saker:

1 – Det ska vara omöjligt att kunna kombinera två bevis.

2 – Datumet för avskaffningen ska vara känt.

Den korrekta åsikten är att när rädslan är så pass stark att människan inte vet vad hon säger eller gör, tynger inte Allâh henne mer än vad hon kan bära. I så fall får hon skjuta upp på bönen om så tiden skulle gå ut.

1Muslim (631).