Bedragarens radering av Ibn Taymiyyahs ord

al-Bahraynî sade:

Därefter nämnde Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) hadîthen om ´Abdul-Qays delegation som tar upp trosbekännelsen, bönen och allmosan och sade:

Trons grund ligger i hjärtat; hjärtats tal och handling som handlar om bekräftelsens erkännande, kärlek och underkastelse. Det som finns i hjärtat måste synas på kroppsdelarna. Annars är det ett bevis på dess (det vill säga trons) obefintlighet och1 svaghet. Således fordrar hjärtats tro uppenbara handlingar.”2

Alltså måste både innerliga och ytliga handlingar finnas.”3

Därtill raderade al-Bahraynî Ibn Taymiyyahs följande ord:

De bekräftar, bevisar och vittnar om vad som finns i hjärtat. De är grenar och delar av trons helhet. Men det som finns i hjärtat är grunden i förhållande till kroppsdelarna. Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) sade:

Hjärtat är kungen och kroppsdelarna är hans soldater. Om kungen är bra är soldaterna likaså. Om kungen är dålig är soldaterna likaså.”

al-Bukhârî och Muslim rapporterade att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Det finns en köttbit i kroppen; om den är sund är hela kroppen sund och om den är osund är hela kroppen osund. Det är hjärtat.”

Varför raderade han detta viktiga stycke? Därför att det är ett bevis mot honom och ett bevis för mig då handlingar är underordnade tron. Ty:

1 – Handlingar bekräftar, bevisar och vittnar om vad som finns i hjärtat.

2 – Handlingar är grenar och delar av trons helhet.

3 – Men det som finns i hjärtat är grunden i förhållande till kroppsdelarna.

Det som finns i hjärtat är tron som är grunden. Det som görs av kroppsdelarna är en gren av det som finns där. Det fastställer Shaykh-ul-Islâm flera gånger. Kroppsdelarnas handlingar utgörs av nivåer och grenar till tron. Det fastställer både Shaykh-ul-Islâm och andra lärda. De jämför tron med ett träd som har grenar och frukter. Handlingar är trons grenar på samma sätt som kvistar och frukter är trädets grenar. Dock kallas hela det för ”träd” liksom tron och dess grenar kallas för ”tro”.

Mannen inser att jag har rätt och att de lärdas uttalanden, Qur’ânen och Sunnah är till min fördel. Trots det väljer han att förneka sanningen jag säger, fortsätta sprida tvivel om mig och är både envis och omedgörlig.

2Madjmû´-ul-Fatâwâ (7/644).

3al-Burkân, sid. 24