ar-Râzî: Obligatoriskt att ha kunskap om magi

Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) sade:

وَاتَّبَعُواْ مَا تَتْلُواْ الشَّيَاطِينُ عَلَى مُلْكِ سُلَيْمَانَ وَمَا كَفَرَ سُلَيْمَانُ وَلَكِنَّ الشَّيْاطِينَ كَفَرُواْ يُعَلِّمُونَ النَّاسَ السِّحْرَ وَمَا أُنزِلَ عَلَى الْمَلَكَيْنِ بِبَابِلَ هَارُوتَ وَمَارُوتَ وَمَا يُعَلِّمَانِ مِنْ أَحَدٍ حَتَّى يَقُولاَ إِنَّمَا نَحْنُ فِتْنَةٌ فَلاَ تَكْفُرْ فَيَتَعَلَّمُونَ مِنْهُمَا مَا يُفَرِّقُونَ بِهِ بَيْنَ الْمَرْءِ وَزَوْجِهِ وَمَا هُم بِضَآرِّينَ بِهِ مِنْ أَحَدٍ إِلاَّ بِإِذْنِ اللّهِ وَيَتَعَلَّمُونَ مَا يَضُرُّهُمْ وَلاَ يَنفَعُهُمْ وَلَقَدْ عَلِمُواْ لَمَنِ اشْتَرَاهُ مَا لَهُ فِي الآخِرَةِ مِنْ خَلاَقٍ وَلَبِئْسَ مَا شَرَوْاْ بِهِ أَنفُسَهُمْ لَوْ كَانُواْ يَعْلَمُونَ

Däremot lyssnar de till vad onda väsen berättar om Sulaymâns välde. Det var dock inte Sulaymân som hädade utan djävlarna, vilka undervisade människorna i trolldom och i det som hade uppenbarats för de två änglarna i Babylon, Hârût och Mârût. Men dessa två undervisade ingen utan att först säga: “Vi är bara en prövning och en frestelse; häda därför inte!” De lärde sig av dem hur man sår missämja mellan en man och hans hustru, men de kan inte utan Allâhs vilja skada någon med detta; och vad de lärde sig skadade dem själva utan att vara dem till någon nytta. Och ändå hade de fått veta att den som förvärvar detta inte blir delaktig av den eviga glädjen. I sanning en ödesdiger byteshandel, i vilken de sålde sina själar! Om de bara hade vetat…!”1

ar-Râzî sade:

Det är varken ofint eller förbjudet att ha vetskap om magi. Analytikerna är enade om att vetskap i sig är en ädel sak och även utifrån Hans (ta´âlâ) allmänna ord:

قُلْ هَلْ يَسْتَوِي الَّذِينَ يَعْلَمُونَ وَالَّذِينَ لَا يَعْلَمُونَ إِنَّمَا يَتَذَكَّرُ أُوْلُوا الْأَلْبَابِ

Säg: ”Kan de som vet likställas med de som inte vet? Men bara de som har förstånd tänker igenom.”2

Dessutom leder okunskap om magi till utebliven kunskap om skillnaden mellan magi och mirakel. Det är ju obligatoriskt att ha vetskap om mirakel varför det är obligatoriskt att ha vetskap om skillnaden. Alltså är det obligatoriskt att ha kunskap om magi – och det obligatoriska kan inte vara ofint eller förbjudet.”3

Hans ord kan diskuteras ur flera aspekter. En är att vetskapen om magi är inte ofin. Om han syftar på den rationella aspekten, avvisas han av Mu´tazilah. Och om han utgår från föreskriften, bevisar versen handlingens vidrighet. Den autentiska hadîthen säger:

Den som beger sig till en siare och tror på det han säger har hädat det som har uppenbarats för Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).”4

an-Nasâ’î rapporterade via Abû Hurayrahs (radhiya Allâhu ´anh) hadîth:

Den som knyter en knut och spottar i den har utövat magi. Den som utövar magi har avgudat. Den som fäster något lämnas över till det.”5

Hur kan han säga att analytikerna är enade om att handlingen är tillåten efter alla bevis vi har nämnt? Hans uttalande fordrar att imamerna har uttalat sig konkret i sakfrågan. Var är deras uttalanden då? Även hans bevisning med versen:

قُلْ هَلْ يَسْتَوِي الَّذِينَ يَعْلَمُونَ وَالَّذِينَ لَا يَعْلَمُونَ إِنَّمَا يَتَذَكَّرُ أُوْلُوا الْأَلْبَابِ

Säg: ”Kan de som vet likställas med de som inte vet? Men bara de som har förstånd tänker igenom.”

är diskutabel. Versen berömmer de lärde som besitter föreskriven kunskap. Därefter går han vidare till att förpliktiga denna kunskap eftersom kunskapen om mirakel är förknippad med den. Resonemanget är inte bara svagt utan rentav osunt. Vårt sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) största mirakel är den väldiga Qur’ânen som ingen lögn kan komma vid den vare sig öppet eller på hemliga vägar! Nej, den uppenbaras av en allvis Allâh, som allt lov och pris tillkommer. Att Qur’ânen är mirakulös har ingenting med kunskap om magi att göra. Därtill är det allom bekant att följeslagarna, efterföljarna, imamerna och allmänheten hade kunskap om mirakel och visste skillnaden mellan mirakel och annat utan kunskap om magi; de varken studerade eller undervisade magi – och Allâh vet bättre.

12:102

239:9

4Abû Dâwûd (3904), Ibn Mâdjah (639) och ad-Dârimî (1136). Autentisk enligt al-Albânî i ”as-Silsilah as-Sahîhah” (3387).

5an-Nasâ’î (4079) och at-Tabarânî i ”al-Awsat” (1469). Svag enligt al-Albânî i ”Ghayât-ul-Marâm” (288).