Alla olyckor är rättvisa och alla gåvor är favörer

En grupp kräver belöning från Allâh på samma sätt som arbetaren kräver sin lön från arbetsgivaren. De förlitar sig på sin egen rörelse, styrka och handling. De är vilsna och okunniga. Allâh har inte beordrat Sina slavar något för att Han behöver dem. Han har beordrat dem för deras eget bästa. Han har inte förbjudit dem något utav snålhet. Han har förbjudit dem allt som är osunt. Allâh (ta´âlâ) sade:

”Mina slavar! Ni kommer aldrig att kunna skada Mig så att ni skall skada mig och ni kommer aldrig att kunna gagna Mig så att ni skall gagna Mig.”

Trots att Han inte alls är i behov av Sina skapelser skickar Han sändebud till dem utav nåd och leder dem till allt gott utav nåd. Även om Han har ålagt Sig själv nåd och förbjudit Sig själv orättvisa så är det ett oundvikligt faktum. Det kommer att ske för att Han har lovat det och inte för att skapelsen ålägger eller förbjuder Allâh (subhânah) något. De är för inkapabla för något sådant. Alla gåvor från Honom är en favör och alla olyckor är rättvisa. Allâh (ta´âlâ) sade:

”Den som finner det goda får lovprisa Allâh och den som finner något annat har ingen annan än sig själv att skylla.”1

Den som struntar i påbuden, förbuden, löftet och hotet för att han går efter ödet har gått vilse. Och den som rättar sig efter påbuden och förbuden och struntar i ödet har gått vilse. Allâh (ta´âlâ) sade:

إِيَّاكَ نَعْبُدُ وإِيَّاكَ نَسْتَعِينُ

”Dig tillber vi och Dig anropar vi om hjälp.”2

Vi dyrkar Honom för att vi följer Hans befallning och vi ber Honom om hjälp för att vi tror på ödet.

1Muslim (2577).

21:5