Ahl-us-Sunnah står för sanningen och vägledningen

publicerad
12.12.2009

Författare: Shaykh-ul-Islâm Ahmad bin Taymiyyah
Källa: Madjmû´-ul-Fatâwâ (4/50-53)

Det är inte känt att någon av Ahl-us-Sunnah wal-Hadîths Imâmer och rättfärdiga lekmän någonsin har lämnat sin trosuppfattning och åsikt. De är de tålmodigaste människorna med det även om de skulle sättas på olika typer av prövningar. Liknande tillstånd befann sig profeterna och deras tidiga följeslagare i. Exempel på dem var Gravens folk och detta samfunds följeslagare, efterföljare och Imâmer. Mâlik (rahimahullâh) sade:

”Var inte avundsjuk på någon förrän han utsetts för en prövning i denna fråga.”

Han sade också:

”Allâh måste sätta en troende på prövning. Om han då härdar, lyfter Han upp honom i grader.”

När Ahl-ul-Ahwâ’ (Driftens folk) härdar med sin åsikt, gör de det utav den sanning som finns i den. Varje innovation som de stora sekterna är upprättade på, måste inneha något av sanningen som sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kom med och som stämmer överens med Ahl-us-Sunnah wal-Hadîth som fordrar att den accepteras. Skulle den enbart bestå av lögn, hade den aldrig accepterats [bland folk].

Som helhet är stadgan bland Ahl-us-Sunnah wal-Hadîth oberäkneligt många gånger större än vad den är hos de teologiska retorikerna och filosoferna. Faktum är att filosoferna är mer förvirrade än de teologiska retorikerna som besitter den mängd av sanning som de har tagit emot från profeterna till skillnad från filosoferna. Därför finner du exempelvis Abûl-Husayn al-Busayrî och hans jämlikar vara stadigare än Ibn Sînâ och hans jämlikar.

Dessutom finner du att filosoferna och de teologiska retorikerna är de mest uppdelade och splittrade människorna trots att de alla hävdar att de har sanningen i sina händer. Å andra sidan är Ahl-us-Sunnah wal-Hadîth det mest enade folket. Till följd därav är de övriga gruppernas enighet i enlighet med deras närhet till Ahl-us-Sunnah wal-Hadîth. Sålunda är Mu´tazilah mer enade än filosoferna som har fruktansvärt många teorier om gudomligheten, Domedagen, profetkallet, naturen, matematiken och himlakroppar som bara Allâh känner till.

Likaså är de grupper som [någorlunda] bekräftar Egenskaperna – som Kullâbiyyah, Karrâmiyyah och Ash´ariyyah – mer enade än Mu´tazilah. Bland Mu´tazilah finns meningsskiljaktigheter och Takfîr – en elev må exempelvis förklara sin lärare vara otrogen – som av samma sort finns bland Khawâridj.

Du finner endast enighet tack vare att man följer profeternas spår som står nämnda i Qur’ânen och Sunnah och det som stämmer överens med det. Å andra sidan finner du endast oenighet och splittring hos dem som håller sig borta från det och istället prioriterar något annat. Han (ta´âlâ) sade:

”Hade din Herre velat skulle Han helt visst ha gjort människorna till ett enda samfund; men de fortsätter att föra fram motstridiga åsikter, utom de hos vilka Allâhs nåd fått verka. Och därför har Han skapat dem.”1

Han talade om att Nådens folk inte splittras. Nådens folk är de som följer profeterna i tal och handling. Det är detta samfunds Ahl-ul-Qur’ân was-Sunnah. Den som motsätter sig dem i något, går miste om denna nåd utmed sin motsättnings storlek.

Sålunda är filosoferna längst bort från att följa profeterna. De har flest meningsskiljaktigheter sinsemellan. Detsamma gäller Khawâridj, Mu´tazilah och framförallt Râfidhah. Det sägs att det inte finns någon sekt som är så splittrad som Râfidhah. Det beror självklart på att de är längst bort från Sunnah och Djamâ´ah till skillnad från Mu´tazilah som är närmare den än Râfidhah.

I början av sin bok ”Mukhtalaf-ul-Hadîth” nämner Abû Muhammad bin Qutaybah Ahl-ul-Hadîth och Ahl-ul-Kalâm och deras respektive Imâmer. Därefter nämner han dessa Imâmers tal och handlingar och sedan de andras Imâmernas tal och handlingar. Till sist framstår det för alla människor att det är Ahl-ul-Hadîth som är sanningens och vägledningens folk medan alla andra har mer rätt till villfarelse, okunnighet och lögn.

1 11:118-119.