adh-Dhahabîs beskrivning av Ibn Taymiyyah

adh-Dhahabî sade kortfattat:

Han var anmärkningsvärd när han tog upp en omdiskuterad sakfråga, lade fram bevis och övervägde. Han hade rätt till Idjtihâd till följd av att han uppfyllde alla dess krav. Jag har aldrig sett någon nämna bevisande Qur’ân-verser som han. Jag har aldrig sett någon citera och nämna citatens källor kraftfullare än han. Det var som att Sunnah låg framför ögonen på honom och på hans tunga. Han var ett tecken från Allâh när det kom till Qur’ân-tolkning och fördjupning i den.

När det kommer till religionens fundamentala frågor och kunskap om de oliktänkandes dogmer, så var han fenomenal. Därtill var han givmild, modig och avhållsam från jagets frestelser. Förmodligen uppnår hans utslag minst 300 volymer. Han stod upp för sanningen och brydde sig för Allâhs sak inte om vad andra skulle tycka och tänka.

De som kände och umgicks med honom tycker att jag bagatelliserar honom, de som hatade honom tycker att jag överdriver med honom. Jag har besvärats av båda parterna på grund av honom.

Han var ljus. Hans hår och skägg var svarta, knappt gråhårig. Hans hår sträckte sig ned till öronsnibbarna. Hans ögon var som två talande tungor. Han var av medellängd och bredaxlad. Han hade en hög och vältalig röst och läste snabbt.

Han kunde drabbas av strävhet, men han överväldigade den med ömhet.

Jag har inte sett någon åkalla Allâh, be Honom om hjälp och vända sig till Honom som han. Jag anser dock inte att han var felfri. Det finns flera frågor, såväl fundamentala frågor som förgreningsfrågor, som jag inte håller med honom om. Trots sin vida kunskap, ypperliga mod, djupa förstånd och högaktning av religionens helgd, så var han bara en människa som kunde bli sträv under forskningar och behandla sina motståndare ilsket och hårt. Det fick folk att hata honom. Om han bara hade varit vänlig mot sina motståndare skulle han mottagits av samstämmigheten. Hans största motståndare erkände trots allt hans kunskap och sällsynta fel och att han var ett ändlöst hav och en makalös skatt. De reagerade dock på hans uppförande och reaktioner – och allas ord accepteras och avfärdas.

Han var ständigt bedjande och fastande. Han tog religionens föreskrifter på fullaste allvar. Han var ingen person som missuppfattade – han var extremt smart – och inte heller var han en person som inte visste – han var ett hav av kunskap. Han tog inte religionen på skoj och inte heller var han ensam om en åsikt på grund av lust. Han sade inget av en slump – han argumenterade med Qur’ânen, Sunnah och analogi, bevisade och debatterade. Han var precis som de tidigare imamerna; han får en belöning för sitt fel och två belöningar för sina rätt.”