Adelsmännen och de eländiga

Allâh (´azza wa djall) sade:

فَقَالَ الْمَلأُ الَّذِينَ كَفَرُواْ مِن قِوْمِهِ مَا نَرَاكَ إِلاَّ بَشَرًا مِّثْلَنَا وَمَا نَرَاكَ اتَّبَعَكَ إِلاَّ الَّذِينَ هُمْ أَرَاذِلُنَا بَادِيَ الرَّأْيِ وَمَا نَرَى لَكُمْ عَلَيْنَا مِن فَضْلٍ بَلْ نَظُنُّكُمْ كَاذِبِينَ

Men folkets äldste, som var otrogna, sade: ”Vi ser att du inte är mer än en vanlig människa som vi andra och vi ser att det bara är de eländigaste bland vårt folk som följer dig, sådana som inte har något omdöme. Och vi ser ingenting hos er som i något avseende gör er överlägsna oss; vi anser tvärtom att ni är lögnare.”1

Det vill säga när ni säger er vara rättfärdiga, fromma och lyckliga i nästa liv. Hedningarnas invändning mot Nûh (´alayhis-salâm) och hans anhängare bevisar deras ignorans och knappa kunskap och förnuft. Sanningen skadas ju inte av att de eländigaste anammar den. Sanningen i sig är korrekt oavsett om den anammas av adelsmän eller eländiga. Sanningen är att de som följer sanningen är adelsmän, om än fattiga. Å andra sidan är de som avfärdar den de eländigaste, om än rika. Oftast brukar sanningen följas av fattiga medan adelsmän och herrefolk går vanligtvis emot den.

111:27