8. Då får kvinnan inte visa ansikte och händer

Det kan vara anledningen att Hâfidh Ibn-ul-Qattân lät bli att behandla den åsikten i sin omnämnda bok. Han nämnde den bara som en åsikt i mängden till skillnad från andra lärdas och rättsskolors åsikter, vilka han för övrigt nämnde ingående och analytiskt. Mig veterligen saknar det motstycke.

Därefter nämnde han några hadîther som kan utgöra bevis för att kvinnan får visa ansikte och händer för främmande män. Han miste dock en hel del hadîther som nämns här i min bok. Han bearbetade dem precist, klargjorde det autentiska från det svaga och poängterade vad som utgör bevis till skillnad från vad som inte gör det utan att välja sida.

Efter det talade han om den aktuella versen som han förklarade fantastiskt och bevisade att han är en ledande personlighet i Qur’ân-tolkning, Fiqh och Hadîth. Han (rahimahullâh) fastställde att förmenelsen är oinskränkt ur fyra synvinklar som han detaljerade enastående. Vad som däremot intresserar oss här och nu är den fjärde synvinkeln. Han sade:

”Den är oinskränkt i förhållande till alla beskådare. Här finns två undantag:

1 – Behagen. De inskränks med:

إِلَّا مَا ظَهَرَ مِنْهَا

”… än vad som kan vara synligt…”

Detta får hon visa för alla.

2 – Beskådarna som ser behagen. De inskränks med makarna och alla andra som nämns efteråt.”1

Efter att han hade nämnt Ibn Mas´ûds åsikt, den andra åsikten som delades av andra följeslagare och efterföljare, rättsskolornas åsikter och de anvisade hadîtherna, klargjorde han sin åsikt kortfattat:

”De omnämnda hadîtherna bevisar antingen att allt av ansiktet och händerna skall visas eller också något av dem på ett sätt som avviker från den bokstavstrogna skildringen. Men för att förstå bevis på ett symboliskt sätt måste det finnas bevis som tillåter det. Annars är en sådan tolkning självrådighet. Utifrån det är det obligatoriskt att anamma åsikten som tillåter kvinnan visa ansikte och händer. Det enda undantaget är om hon har för avsikt att visa dem för att dra åt sig uppmärksamhet och blotta sina skönheter. I så fall är det förbjudet. Alltså får hon visa dem på ett sedvanligt vis. Hon behöver inte täcka dem till skillnad från det som vanligtvis täcks liksom byst och mage. De kroppsdelarna får hon inte visa alls och inte heller ursäktas hon för att de syns. Dem måste hon täcka i alla fall. Dessa ordagranna skildringar stöds av Hans (ta´âlâ) ord:

إِلَّا مَا ظَهَرَ مِنْهَا

”… än vad som kan vara synligt…”

Det vill säga, de får inte visa behagen på deras ställen för någon skapelse förutom det som vanligtvis syns. Det som syns utan avsedd uppmärksamhet och prövning är harmlöst.”

1an-Nadhar fî Ahkâm-in-Nadhar (2/15 – manuskript).