7. Vanligt att kvinnorna visade sina ansikten och händer

Efter Allâh erhöll jag denna upplysning från Hâfidh Abûl-Hasan bin al-Qattân al-Fâsî1 (rahimahullâh) och hans värdefulla och makalösa bok ”an-Nadhar fî Ahkâm-in-Nadhar”. Medan jag skrev förordet till den nya upplagan av denna bok läste jag följande:

”Den aktuella vanan pekar på det som var vanligt bland dem som Qur’ânen uppenbarades för, förkunnade föreskriften från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), upplevde tilltalen samt dem som anammade den vanan från dem. Den handlar inte om kvinnor och andra som blottade sina kroppar och privata delar.”2

Ibn ´Abbâs, andra följeslagare, efterföljare och Qur’ân-uttolkare anvisade den vanan när de förklarade versen:

إِلَّا مَا ظَهَرَ مِنْهَا

”… än vad som kan vara synligt…”

Det vill säga det som var vanligt och accepterat när den versen uppenbarades. Sålunda är det inte tillåtet att opponera sig deras tolkning med Ibn Mas´ûds säregna dito som inte delades av någon annan följeslagare. Detta på grund av två orsaker:

1 – Han nämnde kläderna oinskränkt. Ingen annan har sagt så. Den tolkningen innefattar hennes innekläder som också tillhör hennes behag. Alltså syftade han bara på hennes ytterplagg som syns när hon går hemifrån.

2 – Även om vissa anammar passionerat hans tolkning, stämmer den inte överens med resten av versen:

وَلَا يُبْدِينَ زِينَتَهُنَّ إِلَّا لِبُعُولَتِهِنَّ أَوْ آبَائِهِنَّ أَوْ آبَاء بُعُولَتِهِنَّ

”Och de skall inte låta sina behag skymta inför andra än sin make, sin fader, sin svärfader…”

Det första behaget är det andra behaget. Enligt arabiskan syftar ett upprepat ord i bestämd form på samma sak. I så fall får fäderna och alla andra i versen bara se kvinnans innekläder. Därför sade Abû Bakr al-Djassâs (rahimahullâh):

”Ibn Mas´ûds tolkning att versen betyder kläder är meningslös. Versen behandlar behagen, det vill säga kroppsdelarna som behagen sitter på. Inser du inte att hon får visa sina smycken för män så länge hon inte har dem på sig? Därmed vet man att versen talar om kroppsdelarna som behagen sitter på. Han sade därefter:

وَلَا يُبْدِينَ زِينَتَهُنَّ إِلَّا لِبُعُولَتِهِنَّ أَوْ آبَائِهِنَّ أَوْ آبَاء بُعُولَتِهِنَّ

”Och de skall inte låta sina behag skymta inför andra än sin make, sin fader, sin svärfader…”

Det vill säga kroppsdelarna som behagen sitter på. Att tolka versen som kläder är nämligen meningslöst, då det betyder att se hennes kläder på henne är som att se dem när hon inte är iklädd dem.”3

1adh-Dhahabî beskrev honom i form av:

”Shaykh, Imâm, ´Allâmah, Hâfidh, kritiker, Qur’ân-läsare, domare…” (Siyar A´lâm-in-Nubalâ’ (22/306))

2an-Nadhar fî Ahkâm-in-Nadhar (2/14 – manuskript).

3Ahkâm-ul-Qur’ân (3/316).