7. Tortyren i Makkah och utvandringen till Abessinien

Hedningarna besvärade och prövade de troende allt mer och mer. De kunde kedja fasta dem, kasta ut dem i hettan och sätta väldiga stenblock på deras bröst i den höga hettan. När de väl släpptes klarade de inte av att sitta på grund av smärtorna. De kunde tvinga dem att säga att al-Lât var deras gud i stället för Allâh varefter de instämde under tvång. Om de passerade al-Dju´l sade de att det var deras gud i stället för Allâh varefter de instämde under tvång.

Allâhs vidrige fiende Abû Djahl ´Amr bin Hishâm hade vägarna förbi när ´Ammârs moder Sumayyah, hennes make och hennes son torterades. Han tog ett spjut och stack upp det i hennes sköte så att hon dog. Må Allâh vara nöjd med henne, hennes son och hennes make!

När Abû Bakr as-Siddîq (radhiya Allâhu ´anh) gick förbi en slav som torterades köpte han honom från hans ägare och frigjorde honom. Några av dessa slavar var Bilâl, hans moder Hamâmah, ´Âmir bin Fuhayrah, Umm ´Abs, Zinnîrah, an-Nahdiyyah, hennes dotter och en av Banû ´Adiyys slavinnor som ´Umar brukade tortera innan han konverterade till islam. Hans fader Abû Quhâfah sade till honom: ”Käre son! Jag ser hur du frigör svaga slavar. Varför frigör du inte starka slavar så att de kan skydda dig?” Abû Bakr svarade: ”Jag vill det jag vill.” Det sägs att följande verser uppenbarades i samband med honom:

وَسَيُجَنَّبُهَا الْأَتْقَى  الَّذِي يُؤْتِي مَالَهُ يَتَزَكَّى وَمَا لِأَحَدٍ عِندَهُ مِن نِّعْمَةٍ تُجْزَى إِلَّا ابْتِغَاء وَجْهِ رَبِّهِ الْأَعْلَى وَلَسَوْفَ يَرْضَى

”Men den gudfruktige skall föras långt bort från denna [Eld] – han som ger [av sina ägodelar] för att rena [sin själ], inte för att betala tillbaka tidigare mottagna förmåner, men av kärlek till sin Herre, den Högste. Och han kommer förvisso att bli nöjd.”1

Efter att prövningarna hade trappats upp ytterligare lät Allâh dem utvandra till Abessinien som låg väster om Makkah. Mellan de två länderna fanns den sudanesiska öknen och Röda havet. Den förste som utvandrade för att rädda sin religion var ´Uthmân bin ´Affân (radhiya Allâhu ´anh). Med sig hade han sin hustru Ruqayyah, Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) dotter. Andra människor följde efter. En annan teori är att den förste som utvandrade var Abû Hâtib bin ´Amr bin ´Abdi Shams bin ´Abdi Wadd bin Nasr bin Mâlik. Därefter kom Dja´far bin Abî Tâlib och andra (radhiya Allâhu ´anhum). De var cirka 80 män.

Bland utvandrarna som Muhammad bin Ishâq nämnde var Abû Mûsâ ´Abdullâh bin Qays al-Ash´arî. Jag vet inte vad som fick honom att göra det. Frågan är ju till och med klar och tydlig för dem som inte är lika kunniga som han. Sålunda fördömde al-Wâqidî och andra biografer honom för det och sade att Abû Mûsâ utvandrade från Jemen till Abessinien och slöt sig till Dja´far. Det är något som nämns uttryckligen hos al-Bukhârî och Muslim via honom (radhiya Allâhu ´anh).

När utvandrarna kom till Ashamah an-Nadjâshîs kungarike tog han hand om dem och hedrade dem. De var säkra hos honom. Efter ett tag fick Quraysh reda på det varpå de skickade ´Abdullâh bin Abî Rabî´ah och ´Amr bin al-´Âs efter dem. De hade med sig presenter och gåvor från hemlandet till an-Nadjâshî så att han kunde skicka tillbaka dem med dem. an-Nadjâshî gick dock inte med på det. Förgäves vände de sig till hans generaler i hopp om att de kunde medla inför honom. Till sist sade de till honom: ”Dessa människor förtalar ´Îsâ något fruktansvärt mycket och säger att han var en slav!” Ledda av Dja´far bin Abî Tâlib (radhiya Allâhu ´anh) fördes muslimerna fram till honom. Han sade: ”Vad är det dessa hävdar att ni anser om ´Îsâ?” Då började Dja´far läsa ”Maryam”. När han var klar tog an-Nadjâshî upp en pinne från marken och sade: ”Han har inte sagt mer än vad som står i Toran eller den här pinnen.” Sedan sade han: ”Ge er iväg. Ni är säkra i mitt land. Den som förtalar er får betala för det.” Han sade till ´Amr och ´Abdullâh: ”Jag svär vid Allâh att jag inte hade lämnat ut dem till er om ni så skulle ge mig ett berg av guld!” Efter det befallde han att de tar tillbaka sina gåvor. Med svansen mellan benen begav de sig tillbaka.

192:17-21