6. Den viktigaste sortens Tawhîd

Den viktigaste sorten är Tawhîd-ul-Ulûhiyyah eftersom sändebuden kallade framför allt till den. Skrifterna uppenbarades framför allt för den. På grund av den föreskrivs kamp för Allâhs sak. För att Allâh allena skall dyrkas och alla andra gudomar överges, vill säga.

Inga skapelser förnekade Tawhîd-ur-Rubûbiyyah eller Tawhîd-ul-Asmâ’ was-Sifât. Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) nämnde många verser kring det. Han nämnde att hedningarna accepterade att Allâh är Skaparen och Försörjaren som ger liv och orsakar död och upprätthåller ordningen. De hade inga invändningar mot det. Men att bara tro på den sorten gör inte en människa till muslim. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bekrigade folk som bekräftade Tawhîd-ur-Rubûbiyyah. Han tillät att deras liv och egendomar tas. Om Tawhîd-ur-Rubûbiyyah hade varit tillräckligt skulle han inte gjort det. Inte heller skulle det funnits något behov av sändebuden. Det bevisar att det absolut viktigaste är Tawhîd-ul-Ulûhiyyah. Tawhîd-ur-Rubûbiyyah bevisar Tawhîd-ul-Ulûhiyyah och vägleder till det. När Allâh befaller att Han dyrkas nämner Han att det är Han som har skapat himlarna och jorden och upprätthåller Sin skapelse för att upplysa Tawhîd-ul-Ulûhiyyah och få de otrogna och hedningarna att dyrka Honom allena. När profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) befallde dem att säga att ingen sann gud finns utom Allâh, sade de:

أَجَعَلَ الْآلِهَةَ إِلَهًا وَاحِدًا إِنَّ هَذَا لَشَيْءٌ عُجَابٌ

”Han gör ju alla gudar till en gud? Det är högst märkligt!”1

وَإِذَا ذُكِرَ اللَّهُ وَحْدَهُ اشْمَأَزَّتْ قُلُوبُ الَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِالْآخِرَةِ وَإِذَا ذُكِرَ الَّذِينَ مِن دُونِهِ إِذَا هُمْ يَسْتَبْشِرُونَ

Och när den endast Allâh nämns, erfar de som inte tror på livet efter detta en känsla av obehag i sitt inre, men de gläder sig när de hör andra än Han omtalas.”2

إِنَّهُمْ كَانُوا إِذَا قِيلَ لَهُمْ لَا إِلَهَ إِلَّا اللَّهُ يَسْتَكْبِرُونَ وَيَقُولُونَ أَئِنَّا لَتَارِكُوا آلِهَتِنَا لِشَاعِرٍ مَّجْنُونٍ

Varje gång de fick höra orden ”det finns ingen sann gud utom Allâh”, kände de hur högmodet steg dem åt huvudet och sade: ”Skall vi överge våra gudar för en galen poets skull?”3

De önskar inte Tawhîd-ul-Ulûhiyyah. De vill ha flera gudar där var och en dyrkar vad man vill.

138:5

239:45

337:35-36