3. Den troendes tillit och ateistens sorg

Den troende tar till sig åtgärder och litar till Allâh, förlitar sig på Honom och ber Honom om hjälp inom allt – och Allâh (ta´âlâ) hjälper honom.

Ateisten saknar tillit helt och fullt. Han ser bara efter sin förnedrade själ. Allâh har lämnat honom på vägen som han själv har valt att ta och försakat honom och hans mål. Och om han får det han eftersträvar, så är det bara förledande.

Den troende tar emot gåvor med tacksamhet, förvaltar dem nyttigt och får bra tillbaka.

Då den troende råkar ut för olyckor tar han emot dem med tålamod och hopp om belöning och hoppas på att de avtar. Därmed erhåller han en godhet och en belöning som är större än det älskvärda han förlorade eller det föraktade som han råkade ut för.

Ateisten mottar dem med rastlöshet och skräck så att hans olycka blir än värre. Sålunda drabbas han av såväl yttre smärta som inre smärta. Han saknar tålamod. Han ser inte fram emot någon belöning. Så stor förlust han lider! Så väldig hans sorg är!