26. Regnbönen

124 – Djâbir bin ´Abdillâh (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade:

”Gråtande kvinnor kom till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Han sade:

اللَّهُمَّ اسْقِنَا غَيْثاً مُغِيثاً مَرِيئاً مَرِيعاً نَافِعاً غير ضارٍّ عاجلاً غير آجِلٍ

”Allâh! Ge oss ett hjälpande, bekvämt, bördigt och nyttigt regn och inte skadligt, nu och inte senare.”

Då började det regna på dem.

125 – ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) sade:

”Människorna klagade hos Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) på grund av det uteblivna regnet. Då befallde han att en predikstol tas fram. Den placerades på böneplatsen. Han lovade människorna att gå ut en dag. När solen hade gått upp gick Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ut, satte sig på predikstolen, sade ”Allâhu Akbar” och lovprisade Allâh (´azza wa djall). Därefter sade han: ”Ni har klagat på att era marker är torra och att ni inte har fått något regn. Allâh (subhânah) har befallt er att tillbe Honom och lovat er att bönhöra er.” Därefter sade han:

الْحَمْدُ للهِ رَبِّ الْعَالمِينَ الرَّحْمنِ الرَّحيمِ مَالِكِ يَوْمِ الدِّينِ لا إِلهَ إِلاَّ الله يَفْعَلُ ما يُرِيدُ اللهُمَّ أَنتَ الله لا إِله إِلا أَنْتَ أَنْتَ الغَنِيُّ وَنَحْنُ الْفُقَرَاءُ أَنْزِلْ عَلَيْنَا الغَيْثَ واجْعَلْ مَا أَنْزَلْتَ لَنَا قُوَّةً وَبَلاغاً إِلى حينٍ

”Lov och pris tillkommer Allâh, skapelsernas Herre, den Nåderike, den Barmhärtige, som allsmäktig råder över Domens dag! Det finns ingen sann gud utom Allâh. Han gör vad Han vill. Allâh! Du är Allâh och det finns ingen sann gud utom Du. Du är en den Rike och vi är de fattiga. Ge oss regn och låt det som Du ger oss vara en styrka och ett frigörande ett tag framöver.”

Sedan tog han upp händerna så att man kunde se hans armhålor. Därefter vände han människorna ryggen och vände in och ut på skynket som täckte hans överkropp. Hans händer var fortfarande uppe. Sedan vände han sig mot människorna, gick ned och bad två Rak´ât. Då lät Allâh (´azza wa djall) molnen komma fram. Det började åska och blixtra och med Allâhs (ta´âlâ) tillstånd började det regna. Han hann inte komma till sin moské förrän vattnet forsade. När han såg hur bråttom de hade för att ta skydd började han skratta så att hans kindtänder syntes och sade: ”Jag vittnar att Allâh är kapabel till allt och att jag är Hans tjänare och sändebud.”