21. Under imamens höga läsning skall samlingen vara tyst

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lät de bedjande bakom imamen läsa al-Fâtihah när imamen läste högt. Vid ett tillfälle när han bad Fadjr upplevde han svårigheter med läsningen. Efter bönen sade han:

”Förmodligen läser ni bakom er imam.” De sade: ”Ja, hastigt, Allâhs sändebud.” Då sade han: ”Gör inte så frånsett att ni läser Bokens inledning, ty den som inte läser den har ingen bön.”1

Därefter förbjöd han dem att läsa helt och fullt när imamen läste högt. När det hade lästs under hans höga läsning (i en annan formulering sägs det att det var under Fadjr) sade han:

”Läste någon av er nyligen tillsammans med mig?” En man sade: ”Ja, jag, Allâhs sändebud.” Han sade: ”Jag frågar mig själv varför jag trotsas2.”

Abû Hurayrah sade:

”Efter att de hörde Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) säga så lät de bli att läsa med honom när han läste högt. [De läste tyst när imamen inte läste högt.]”3

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lät tystnaden bakom imamen utgöra ett fulländat följe av honom och sade:

”Imamen har endast utsetts för att följas. När han säger att Allâh är större, säger ni att Allâh är större. Och när han läser, tiger ni.”4

Likaså berättade han att imamens läsning täcker människornas läsning bakom honom och sade:

”Den som har en imam [skall veta att] imamens läsning är hans läsning.”5

1al-Bukhârî i ”al-Qirâ’ah khalf al-Imâm”, Abû Dâwûd och Ahmad. God enligt at-Tirmidhî och ad-Dâraqutnî.

2al-Khattâbî sade:

”Det vill säga varför jag störs och överrumplas när jag läser. Det kan också betyda att han undrade varför han ackompanjeras.”

Den andra betydelsen är den korrekta. Beviset för det är att följeslagarna slutade läsa helt och fullt. Om den första betydelsen hade varit korrekt hade de bara slutat störa honom och inte slutat läsa helt och hållet.

3Mâlik, al-Humaydî, al-Bukhârî i ”al-Qirâ’ah khalf al-Imâm”, Abû Dâwûd, Ahmad och al-Muhâmilî (1/139/6). God enligt at-Tirmidhî och autentisk enligt Abû Hâtim ar-Râzî, Ibn Hibbân och Ibn-ul-Qayyim.

4Ibn Abî Shaybah (1/97/1), Abû Dâwûd, Muslim, Abû ´Awânah och ar-Rawayânî i ”al-Musnad” (1/119/24). Den nämns i ”al-Irwâ’” (332) och (394).

5Ibn Abî Shaybah (1/97/1), ad-Daraqutnî, Ibn Mâdjah, at-Tahâwî och Ahmad via många vägar som är både sammanbundna och utan nämnda följeslagare. Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah sade att hadîthen är stark, vilket nämns i Ibn ´Abdil-Hâdîs ”al-Furû´” (2/48). al-Bûsayrî autentiserade vissa av vägarna. Jag har talat om den ingående och följt upp de olika vägarna i originalet och sedan även i ”Irwâ’-ul-Ghalîl” (500).