19. Måste jag nämna goda sidor när jag kritiserar?

Fråga 19: Det har blivit vanligt bland dagens ungdomar att det är obligatoriskt att vara balanserad i samband med kritik. De säger att när man nämner en persons innovationer och fel så är det obligatoriskt att nämna hans goda sidor också. De säger att det är rättvist och balanserat. Är den kritikmetoden korrekt? Måste jag nämna goda sidor när jag kritiserar?

Svar: Den frågan har besvarats. Om den kritiserade är från Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah samtidigt som hans fel inte berör trosläran, så stämmer det. Hans goda drag och sidor skall nämnas. Hans misstag täcks av hans kamp för Sunnah. Om han däremot tillhör de vilsna och avvikande som besitter destruktiva eller tvetydiga grunder, så får vi inte nämna hans eventuella goda sidor. Nämner du goda sidor så lurar du människorna som kommer att tänka väl om personen som är vilsen, innovatör, mytoman eller Hizbî varefter de börjar acceptera deras åsikter.

Allâh (djalla wa ´alâ) avvisade de otrogna, syndarna och hycklarna utan att nämna deras goda sidor1. Likaså avvisade Salafs imamer Djahmiyyah, Mu´tazilah och andra vilsna utan att nämna deras goda sidor. Ty deras goda sidor överrumplas av deras villfarelse, otro, ateism eller hyckleri. Det är olämpligt att du avvisar en person som är vilsen, innovatör och avvikande och nämner hans goda sidor och säger att han är en bra man och att han har fina sidor som olyckligtvis har gjort fel. Din hyllning till honom är värre än hans villfarelse eftersom folk litar på din hyllning till honom. Du bedrar människorna när du berömmer den vilse innovatören. Det banar vägen för att de vilseledandes tankar får acceptans bland människorna2.

Om den avvisade däremot är från Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah, så skall avvisningen vara hövlig. Han skall påminnas om felen som han har gjort i Fiqh- och Idjtihâd-relaterade frågor. Vi säger att personen har gjort Idjtihâd och har fel i frågan och att beviset säger någonting annat och må Allâh förlåta honom. Så var avvisningarna mellan de fyra rättsskolornas imamer och andra. Det reducerar inte hans kunskapsstatus om han är från Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah. Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah är inte felfria. De gör fel. De kan missa bevis och blanda ihop slutsatser. Vi tiger inte om felet. Vi observerar det och ursäktar honom. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Om en domare dömer och gör så gott han kan och har rätt, får han två belöningar. Och om han dömer och gör så gott han kan och har fel, får han en belöning.”3

Detta gäller Fiqh-frågor.

Men om felet är trosrelaterat, så får vi inte berömma de vilseledande och andra som opponerar sig Ahl-us-Sunnah wal-Djâm´ah som Mu´tazilah, Djahmiyyah, kättare, ateister4 och andra tvetydiga människor i dagens läge. De är hur många som helst idag.

Grunden till tvivlet att både goda och dåliga sidor skall nämnas i samband med kritik kommer från några ungdomar som skrev en avhandling om det. Följaktligen började vissa ungdomar dela ut den glatt. Jag har läst avhandlingen vars författare ålägger balans. Jag har också läst Shaykh Rabî´ bin Hâdî al-Madkhalîs avvisning av den. Det är en tillräcklig avvisning. Däri klargör han att teorin är fel och att den forcerar falskheten. Likaså förklarar han att Salaf avvisade de vilseledande människorna utan att berömma dem, ty ett beröm i det fallet är motsägelsefullt.

1Det finns ingen, inte ens judarna och de kristna, som saknar goda sidor. Utmed Balansanhängarnas princip måste vi nämna de otrognas goda sidor när de kommer på tal. Det säger inte en klok människa, än mindre en student. Salaf nämnde inte goda sidor i samband med kritik. Och om de gjorde det så var det för att man inte skulle luras av dem och inte för att det är ett måste att göra det. Härmed lyder några av de starkaste exemplen som inger den som funderar vägledning och ljus:

Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade om Khawâridj:

”Från honom skall det komma ett folk som kommer att läsa Qur’ânen utan att den passerar deras strupar. De tränger igenom religionen liksom pilen tränger igenom bytet. De dödar muslimerna och låter avgudadyrkarna vara. Om jag råkar på dem kommer jag att döda dem som ´Âd dödades.” (al-Bukhârî (3166))

I en annan formulering står det:

”Ni kommer att se ned på er bön sett till deras bön och er fasta sett till deras fasta.” (al-Bukhârî (3414))

I en annan formulering står det:

”Döda dem var ni än hittar dem.” (al-Bukhârî (3415))

Jag svär vid Allâh att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) nämnde inte deras drag för att hylla dem eller lura människorna; han gjorde det för att varna människorna för dem så att de inte luras av deras uppenbara handlingar. Salaf förstod det varefter de praktiserade det i sina liv och gjorde det till en metodik som de trodde på. Imâm Ahmad strök exempelvis al-Karâbîsî när han sade att uttalet av Qur’ânen är skapat. Imâm ´Abdullâh (rahimahullâh) rapporterade:

”Jag hörde min fader säga: ”Det är uselt och nedrigt att säga att ens uttal av Qur’ânen är skapat. Så säger Djahmiyyah.” Jag sade: ”Husayn al-Karâbîsî säger så.” Han sade: ”Den vidrige – må Allâh avslöja honom – ljuger.” (as-Sunnah (1/165))

Imâm Ahmad (rahimahullâh) uttalade sig hårdare än så om al-Hârith al-Muhâsibî. ´Alî bin Abî Khâlid sade:

”Jag sade till Ahmad om en Shaykh som var med oss: ”Shaykhen är min granne. Jag har varnat honom för en man, men han vill höra vad du har att säga om Hârith den Korte (al-Muhâsibî). Du såg mig tillsammans med honom för många år sedan och sade: ”Sitt inte med honom, tala inte med honom.” Jag har inte suttit med honom sedan den gången. Dock sitter den här Shaykhen med honom. Vad säger du om honom?” Ahmad blev röd i ansiktet och hans pulsådror och ögon svullnade. Jag har aldrig sett honom sådär. Sedan sade han skakandes: ”Den där? Må Allâh göra med honom det ena och det andra! Bara han som har erfarenhet av och kunskap om honom känner honom! Bara han som har erfarenhet av och kunskap om honom känner honom! Han satt med al-Mughâzilî, Ya´qûb och andra och fick dem att avvika till Djahms lära. De gick under på grund av honom.” Shaykhen sade: ”Abû ´Abdillâh! Han återberättar ju hadîther och är harmonisk och ödmjuk.” Abû ´Abdillâh blev arg och sade: ”Luras inte av hans ödmjukhet och mildhet. Luras inte av hans böjda huvud. Han är en ond man. Bara han som har erfarenhet av honom känner honom! Tala inte med honom. Han skall behandlas hänsynslöst. Sitter du med varje innovatör som återberättar hadîther från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam)? Nej! Han skall behandlas hänsynslöst!” (Tabâqât-ul-Hanâbilah (1/233))

Var är Imâm Ahmads (rahimahullâh) påstådda rättvisa? Han nämnde inte en enda fin sida hos al-Karâbîsî eller al-Muhâsibî trots al-Karâbîsî var ett hav av kunskap. Se hans biografi i ”Târikh Baghdâd” (8/64) och ”Siyar A´lâm-in-Nubalâ’” (12/79).

Må Allâh förbarma Sig över Imâm Ahmad. Om det hade skett idag skulle han blivit anklagad för att vara för hård, agent, sekulär och andra öknamn som Hizbiyyûn använder sig av när de omringas av argument. Ty han vare sig kompromissade med innovatörerna eller var dem till lags. Râfi´ bin Ashras (rahimahullâh) sade:

”Till den syndige innovatörens straff hör att hans goda egenskaper inte nämns.” (Se ”Sharh ´Ilal at-Tirmidhî” (1/353).)

2Läsa denna berättelse för att se hur pass människorna kan luras när Ahl-ul-Bid´a beröms. Imâm adh-Dhahabî och andra rapporterade:

”Abûl-Walîd sade i boken ”Ikhtisâr Firaq-il-Fuqahâ’” när Abû Bakr al-Bâqilânî kom på tal: ”Jag frågade Abû Dharr al-Harawî som tenderade till hans Ash´arî-lära: ”Hur kommer det sig?” Han sade: ”En dag när jag var och gick med Abûl-Hasan ad-Dâraqutnî träffade vi Abû Bakr bin at-Tayyib al-Ash´arî. ad-Dâraqutnî kramade om honom och pussade honom på ansiktet och ögonen. När de hade skilts åt sade jag: ”Vem är han som du gjorde så på? Jag trodde aldrig att du skulle göra något sådant. Du är ju din tids imam.” Han svarade: ”Han är muslimernas imam och religionens försvarare; domaren Abû Bakr bin at-Tayyib.” Alltsedan den stunden började jag gå till honom och följa hans lära.” (Tadhkirat-ul-Huffâdh (3/1104-1105) och Siyar A´lâm-in-Nubalâ’ (17/558-559))

När ad-Dâraqutnî behandlade al-Bâqilânî al-Ash´ârî på det viset och lovordade honom i egenskapen av muslimernas imam och så vidare, lurades de som beskådade det och till följd därav antog Ashâ´irahs lära. Detta gäller alla som hyllar Ahl-ul-Bid´a wal-Ahwâ’; han kommer att orsaka mångas fall i deras lära och i synnerhet om de ser rättfärdiga ut och Allâh vet bättre.

3al-Bukhârî (6919) och Muslim (1716).

4Måhända någon undrar varför vi alltid nämner svunna sekter som Mu´tazilah, Djahmiyyah, kättarna, Ashâ´irah, Khawâridj och Murdji’ah när trosläran kommer på tal och vad nyttan är med det. Visst stämmer det att dessa sekter är svunna och att både deras anhängare och grundare har gått bort för längesedan. Tankesätten lever dock vidare. Deras läror lever vidare. Deras anhängare som är påverkade av dem lever bland oss. Deras läror och ideologier går i arv från generation till generation. Det finns folk som fortfarande sprider dem. Mu´tazilahs lära finns ju exempelvis. Den has av många som associeras med islam. Alla Shî´ah inklusive Zaydiyyah har Mu´tazilahs lära. Ashâ´irah har en kollektiv befintlighet bland de flesta muslimerna idag. Murdji’ahs ideologi finns också. Ahnâf anser att tron består av bekräftelse och tal exklusive handlingar. Dock är denna lära mildare än skolastikernas Murdji’ah. Även om varje epok består av dessa läror och inriktningar som opponerar sig Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs troslära, så finns det alltid någon som försvarar den. Den permanenta kommittén för kunskapsenliga forskningar och utslag i Saudiarabien gav ett varnande utslag mot Irdjâ’ och sade:

”Murdji’ah utesluter handlingar ur tron och säger antingen att tron består endast av hjärtats bekräftelse eller också av hjärtats bekräftelse och munnens uttalande. Enligt dem utgör handlingarna ett villkor för en fullkomlig tro och inte en del av den. De anser att den som bekräftar med hjärtat och talar med munnen är en fullkomlig troende oavsett vilka plikter han lämnar eller synder han gör. De anser att han förtjänar att hamna i paradiset ehuru han aldrig har gjort en god handling.

Det råder inga tvivel om att den åsikten är fel och falsk och att den motstrider Qur’ânen och Sunnah och alla tiders Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah. En sådan ideologi banar vägen för de onda och syndarna…” (Utslag (21436) 1421-04-08, at-Tahdhîr min al-Irdjâ’ wa ba´dh al-Kutub ad-Dâ´iyah ilayh, sid. 8-9)

Kättare bland panenteister och andra finns också. De följer Ibn ´Arabî at-Tâ’î och är extrema Sûfiyyah. När vi tar upp dessa sekter så talar vi alltså inte om förmultna skelett. Vi talar faktiskt om sekter som existerar bland dagens muslimer. Det vet studenterna. Det är bara människor som inte känner till det, eller folk som vill föra människorna bakom ljuset och sprida falska läror, som fördömer oss för att vi varnar för dessa sekter. Sådana människor skall fråga innan de börjar fördöma. Detta var bara toppen på isberget och Allâh vet bättre. Härmed följer ett par exempel på att de fallna sekterna existerar fortfarare:

1 – Sayyid Qutb sade:

”Qur’ânen är ett universellt fenomen liksom himlarnas och jordens fenomen.” (Fî Dhilâl-il-Qur’ân (4/2328))

Detta är ideologin att Qur’ânen är skapad, vilket Djahmiyyah och andra säger. Han sade också att Qur’ânen besitter en musikalisk rytm och art och gav exempel på kapitlen ”ash-Shams”, ”al-Fadjr”, ”al-Ghâshiyah”, ”at-Târiq” och ”al-Qiyâmah”. Han beskrev även Allâh i form av en tillverkare i kapitlet ”al-A´lâ”. Fjärran är Allâh från vad de säger. Se sidan 3883.

2 – Han sade när han förklarade kapitlet ”al-Ikhlâs”:

”Det finns ingen realia frånsett Hans realia och det finns ingen verklig existens frånsett Hans existens. All annan existens har sin källa i den sanna existensen.” (Fî Dhilâl-il-Qur’ân (6/4002))

´Allâmah och Shaykh Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (rahimahullâh) sade:

”Jag läste hans förklaring till kapitlet ”al-Ikhlâs”. Han kommer med ett väldigt ord som motsätter sig Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs metodik, ty hans förklaring tyder på att han talar enligt panenteismen.” (Barâ’atu ´Ulamâ’-il-Ummah, sid. 42)

Muhaddith och Shaykh al-Albânî (rahimahullâh) sade:

”Sayyid Qutb citerade Sûfiyyah och man kan inte förstå något annat än att han trodde på panenteismen.” (Barâ’atu ´Ulamâ’-il-Ummah, sid. 37)

Han (rahimahullâh) handskrev i början av Shaykh Rabî´ bin Hâdî al-Madkhalîs (hafidhahullâh) bok ”al-´Awâsim mimmâ fî Kutub Sayyiq Qutb min al-Qawâsim”:

”Allt som du har avvisat Sayyid Qutb för är sant och korrekt. Därmed klargörs det för var och en som besitter någon form av islamisk kunskap att Sayyid Qutb saknade kännedom om islams förgreningar och fundament.

Må Allâh belöna dig väl, o broder Rabî´, för att du har tagit på dig skyldigheten att klargöra och avslöja hans okunnighet och avvikelse från islam.” (Sid. 3, andra upplagan, 1421 och i tidskriften ”as-Salafiyyah” 7/1422, sid. 46)

3 – Muhammad Qutb sade:

”Människor behöver återkallas till islam. Den här gången skall de inte kallas till islam för att de vägrar uttala trosbekännelsen, vilket de gjorde första gången. Den här gången skall de återkallas för att de vägrar trosbekännelsens fordring, nämligen styret med Allâhs föreskrift.” (Wâqi´unâ al-Mu´âsir, sid. 29)

Detta är en generaliserad Takfîr på alla människor. Hur kan han annars säga att de förkastar Allâhs lag? Hur kan han annars jämföra dem med den hedniska tiden innan islam? Han nämner ingen detaljering och frånser inte heller dem som styr med Allâhs föreskrift och har ingen annan författning än Qur’ânen. Dessa författare uttalar sig ofta på det här viset. Det är som om de inte erkänner det islamiska landet utmed Salafiyyah på den Arabiska halvön. Det är som om de inte erkänner muslimerna runtom i världen bland Ahl-ul-Hadîth, Ansâr-us-Sunnah och andra som följer Salafs metodik. Det märkliga är hur vissa som uttalar sig såhär bor i det här islamiska landet Saudiarabien. Deras åsikter är farliga för läsarna eftersom den enkle läsaren kan få för sig att det inte finns något islamiskt land idag som uttalar trosbekännelsen, agerar utmed den och tillämpar Allâhs föreskrift samt att det inte finns några individer eller grupper som dyrkar enbart Allâh på jordens yta. Så bedrar och för de läsarna bakom ljuset så att de skall falla i Takfîr, vilket många också har gjort. Därför skall studenten vara uppmärksammad med det utspridda fenomenet som härrör från många av dessa författare – må Allâh vägleda dem till det korrekta.

4 – En person som associeras med kallet sade:

”Till öppna synder hör att skryta om dem framför sina vänner och hur man har gjort det ena och det andra och rabbla upp en lista med synder. Han kommer inte att förlåtas om han inte ångrar sig! Ty profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade att han inte kommer att förlåtas när han sade:

”Hela mitt samfund kommer att förlåtas…” (Kassettbandet ”Djalsah ´alâr-Rasîf”)

Var i hadîthen står det att Allâh inte kommer att förlåta honom? Vem från Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah säger att syndaren som till och med syndade öppet och dog inte förlåts om han inte ångrade sig innan döden? Är det inte upp till Allâh att förlåta honom om Han vill eller straffa honom om Han vill? Dock är det Khawâridjs och Mu´tazilahs lära. Kallaren fortsätter att säga:

”Vidrigare och allvarligare än så är att vissa berättar hur de har förbjudna förhållanden och flickvänner och reser omkring. Han tillfredsställs av synder. Vissa spelar in sina synder. De saknar heder. De är avfällingar på grund av det. Han spelar in hur han lurar en tjej och sedan syndar med henne. Det är avfall från islam. Om han inte ångrar sig kommer han att förbli i helvetet.” (Kassettbandet ”Djalsah ´alâr-Rasîf”)

Han sade om sångarna vilkas kassettband sprids av ungdomarna och som innehåller nedriga låtar som bedrar killar och tjejer:

”Jag kan lugnt säga att den här personen ser minst sagt ned på synden. Det råder inga tvivel om att det är otro att se ned på en synd och i synnerhet om den är stor och vars förbud det råder enighet om. Dessa människors handlingar är tvivelsutan avfall från islam. Jag säger det lugnt och med ett tillfredsställt hjärta.” (Kassettbandet ”ash-Shabâb; As’ilah wa Mushkilât)

Att göra Takfîr och förklara utspridda och berättade synder som bagatellisering av dem som leder till otro bevisar en ytterligare våghalsighet när det kommer till Takfîr för stora synder och brist på gudsfruktan. Detta hör till Khawâridjs lära som gör Takfîr för stora synder. Tal om ens synder och förbjudna förhållanden kan bero på olika saker. Personen har ju inte uttryckligt sagt att han anser handlingarna vara lovliga. Han är kanske okunnig om dem. Därför skall man påminna och inte göra Takfîr. Det är så Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah handlar. Bagatellisering av en synd betyder inte att den görs till åtlöje. Det finns ingen som gör en synd, stor som liten, utan att han bagatelliserar den först. En som gör det gör ju inte narr av synden. Vem är felfri? Och Allâh vet bättre.

5 – En sade när han både ställde en fråga och svarade på den:

”Föreställ dig att dagens synder i vårt samhälle är endast synder. Många idag anser att ränta, knark, sprit och mutor är bara synder eller stora synder… Bröder! Jag har forskat sakfrågan och insett att många människor i vårt samhälle anser att ränta är lovlig. Vet ni att bankerna i vårt land har mer än en miljon kunder? Vet alla dessa miljoner att ränta är förbjuden och att de bara gör en synd? Nej, vid Allâh! På grund av de utspridda synderna idag så är en av farorna att många anser stora synder vara lovliga.” (Kassettbandet ”at-Tawhîd Awwalan”)

Jag säger det jag sade tidigare och lägger dit att det här exemplet är farligare för talaren när han överdriver och säger att synderna i vårt samhälle såsom ränta, sprit och knark är inte bara synder eller stora synder.

Att säga att den som utövar dessa synder anser dem vara lovliga utan att höra någon uttryckligt säga att de är lovliga är en fastställd Takfîr. Att bara spekulera utan att höra något uttryckligt som tyder på att synderna har förklarats lovliga bevisar talarens svaga gudfruktighet och likgiltighet. Detta är Khawâridjs och Mu´tazilahs lära.

Jag råder dem och deras jämlikar att ta tillbaka dessa uttalanden som utsätter dem själva för fara innan alla andra. Det är bättre att återvända till sanningen än att fortsätta gå i falskheten.

6 – En tredje (och han är doktor i trosläran) sade medan han höll i en reklam för ett hotell i Gulfen (och han gjorde det i moskén och tog inte alls hänsyn till moskéns helgd):

”Det finns ett hotell i ett av gulfländerna, Dubai, som heter ”Metropolitan Hotel”. I det här hotellet sägs det öppet att det finns sprit i det. Därtill finns sommarstugor, videofilmer och annat. Det är en fullt öppen inbjudan. De har till och med tagit bilder som intygar om att det finns lättklädd dans med alkoholmissbruk. Vi söker Allâhs skydd mot denna otro. Det är tvivelsutan en klar otro att tillåta något Allâh har förbjudit.” (Sharh at-Tahâwiyyah (2/272))

Han sade också i en av sina böcker:

”Det har kommit upp otro och ateism i våra tidningar. Synder har blivit utspridda i våra samlingar. Det kallas till otukt på våra radiostationer och i våra tevekanaler. Och vi har förklarat räntan lovlig.”

Den här boken har tryckts med olika rubriker. I Pakistan heter den ”Kashf-ul-Ghummah ´an ´Ulamâ’-il-Ummah”, i USA heter den ”Wa´du Kissinger” och i Egypten heter den ”Haqâ’iq hawl Ahdâth-il-Khalîdj”.

I vilket fall som helst så ser du hur talaren kämpar för att bevisa att vi anser ränta och andra bifogade synder vara lovliga. Varken vi eller vårt samhälle anser ränta vara lovlig. Inte heller anser vi att spriten i våra grannländer är en stor otro som utesluter personen ur religionen. Allt som dessa människor som associerar sig själva med kallet har nämnt är synder och ingen otro. De är en form av mindre otro, olydnad och stora synder som reducerar personens fullkomliga tro och inte hans hela tro. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Horkarlen begår inte hor medan han är troende, tjuven stjäl inte medan han är troende…” (al-Bukhârî (2243))

Det råder inga tvivel om att det är den fullkomliga tron som negeras i hadîthen. Det finns många liknande fall i vår Sharî´ah.

Nu har du läst exempel på tankar som has av vissa kallare, än mindre lurade ungdomar som sitter med dessa kallare. De lär sig dessa teorier och läror som river Salafs metodik. Kan man efter allt det undra varför vi talar om svunna och vilsna sekter som har avvikit sett till lärorna och metodikerna när både deras läror och avvikelser existerar? Fundera därför över vikten av att kalla till Tawhîd och praktisera det, varna för alla sekter oavsett tid och plats och återvända till Qur’ânen och Sunnah i enlighet med Salafs metodik.