13. Utvandringen till al-Madînah

De enda muslimerna som var kvar i Makkah var Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), Abû Bakr och ´Alî (radhiya Allâhu ´anhumâ). De två var kvar på hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) order. Det fanns även de som tillfångatogs motvilligt av hedningarna som var kvar.

Abû Bakr hade gjort i ordning sin och Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) utrustning och väntade bara på att Allâh (´azza wa djall) skulle ge Sitt sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lov att bege sig. På natten ville hedningarna mörda Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). De utsåg folk som skulle stå utanför dörren och vaka så att de kunde döda honom om han kom ut. Han kom ut, men de kunde inte se honom. Det nämns i en hadîth hur han strödde sand på var mans huvud. Därefter tog han sig hem till Abû Bakr (radhiya Allâhu ´anh). De gick ut genom en lucka i Abû Bakrs hus. Det var natt. Han hade hyrt ´Abdullâh bin Urayqit, som var en skicklig vägvisare och guide, till al-Madînah. Trots att han hade sina förfäders religion lovade han honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) säkerhet. De gav honom sina riddjur och bestämde en träff vid Thawr-grottan tre dagar senare. Väl i grottan dolde Allâh deras sak så att Quraysh inte kunde veta var de hade tagit vägen.

´Âmir bin Fuhayrah kom till dem med Abû Bakrs får. Asmâ’ bint Abî Bakr tog med sig mat till dem i grottan. ´Abdullâh bin Abî Bakr lyssnade på vad som sades i Makkah för att sedan bege sig till dem och berätta vad som sades så att de kunde vara på sin vakt. Hedningarna sökte efter dem och kom till Thawr-grottan och omnejd. De gick förbi grottöppningen. De kom dem så nära att deras fötter var i höjd med Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och Abû Bakr. Allâh bländade dem så att de inte kunde se grottöppningen. Det sägs också – och Allâh vet bättre – att en spindel hade vävt ett spindelnät som täckte grottöppningen och att två duvor hade byggt sina bon på den. Det är förklaringen av Allâhs (ta´âlâ) ord:

إِلاَّ تَنصُرُوهُ فَقَدْ نَصَرَهُ اللّهُ إِذْ أَخْرَجَهُ الَّذِينَ كَفَرُواْ ثَانِيَ اثْنَيْنِ إِذْ هُمَا فِي الْغَارِ إِذْ يَقُولُ لِصَاحِبِهِ لاَ تَحْزَنْ إِنَّ اللّهَ مَعَنَا فَأَنزَلَ اللّهُ سَكِينَتَهُ عَلَيْهِ وَأَيَّدَهُ بِجُنُودٍ لَّمْ تَرَوْهَا وَجَعَلَ كَلِمَةَ الَّذِينَ كَفَرُواْ السُّفْلَى وَكَلِمَةُ اللّهِ هِيَ الْعُلْيَا وَاللّهُ عَزِيزٌ حَكِيمٌ

”Ger ni inte honom ert stöd, [skall] Allâh hjälpa honom [så som skedde] när förnekarna jagade bort honom. [Han var] den andre av de två [som tog skydd] i en grotta och han sade till sin följeslagare: ”Var inte rädd – Allâh är med oss!” Och Allâh lät ett djupt lugn falla över honom och styrkte honom med en för er osynlig härskara och förtog kraften i de otrognas ord – Allâhs ord har all kraft, all styrka. Allâh är allsmäktig, vis.”1

På grund av sina känslor för profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) började Abû Bakr gråta när hedningarna gick förbi och sade:

”Allâhs sändebud! Om någon av dem bara tittar på sina fötter så kommer han att se oss.” Då sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Abû Bakr! Vad tror du om två om Allâh är den tredje?”2

Efter tre dygn kom Ibn Urayqit med de två riddjuren. De satte sig på dem och Abû Bakr lät ´Âmir bin Fuhayrah sitta bakom honom. Framför dem red guiden på sitt riddjur.

Quraysh hade vid det här laget utlovat hundra kameler till den som kommer med Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) eller Abû Bakr (radhiya Allâhu ´anh). När de hade passerat stammen Mudlidj fick stamhövdingen Surâqah bin Mâlik bin Dju´sham syn på dem. Han satte sig på sin häst och började rida efter dem. När han hade kommit dem nära hörde han profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) läsa Qur’ânen. Abû Bakr (radhiya Allâhu ´anh) vände sig jämt och ständigt om för att se efter Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Det gjorde emellertid inte Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Abû Bakr sade:

”Allâhs sändebud! Surâqah bin Mâlik har ridit ifatt oss.”

Följaktligen bad Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) mot honom så att hans häst föll framlänges ned på marken. Han sade:

”Jag föll omkull. Jag drabbades av er bön. Be Allâh för mig så kommer jag att skydda er mot människorna.”

Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad för honom och han blev släppt. Han bad Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att få något nedskrivet varpå Abû Bakr skrev ned på en läderbit. När han kom tillbaka till sitt folk sade han:

”Det som finns här räcker för er.”

I egenskapen av en muslim kom han till Avskedsvallfärden och gav Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) skriften som hade skrivit åt honom. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) höll sitt löfte till honom. Mannen hade förtjänat det.

På vägen passerade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Umm Ma´bads tält. Han sov middag hos henne. Hon såg hans profetkalls kännetecken i fåren och deras mjölk som kom så överflödigt under det annars torra året, att människorna förbryllades. Må Allâh hylla och sända fred över honom!

19:40

2al-Bukhârî (4663) och Muslim (2381).