1. Riktningen mot Ka´bah

När Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ville förrätta bönen, såväl obligatorisk som frivillig, ställde han sig i riktning mot Ka´bah1. Han beordrade denna handling och sade till mannen som bad fel:

När du reser dig upp för att förrätta bönen, skall du två dig väl. Därefter skall du ställa dig mot Qiblah och göra Takbîr.2

Likaså förekommer det:

”När han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) var ute och reste bad han den frivilliga bönen på sitt riddjur. Han bad Witr på det i vilken riktning det än färdades, [vare sig det var mot öst eller väst].”3

Detta är just vad Hans (ta´âlâ) ord berör:

فَأَيْنَمَا تُوَلُّواْ فَثَمَّ وَجْهُ اللّهِ

”Vart ni än vänder er; finner ni Allâhs ansikte.”4

Likaså:

”Om han ibland ville förrätta frivillig bön på sin kamel, riktade han sig med den mot Qiblah och gjorde Takbîr. Därefter bad han mot vilken riktning den än färdades i.”5

”Han brukade göra Rukû´ och Sudjûd på sitt riddjur, gestikulera med sitt huvud och låta Sudjûd vara lägre än Rukû´.”6

”Om han ville be en obligatorisk bön, gick han av och ställde sig mot Qiblah.”7

I samband med oerhörd rädsla, föreskrev han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för sitt samfund att be på följande sätt:

”Gåendes till fots eller sittandes på riddjur, riktade mot Qiblah eller inte.”8

Dessutom sade han:

”Om de beblandas gäller enbart Takbîr och indikationer med huvudet.”9

Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) brukade säga:

”Allt mellan öst och väst är Qiblah.”10

Djâbir (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”Vi var med Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) i en karavan eller en bataljon. Rätt som det var blev det mulet och vi blev förvirrade och fick delade uppfattningar åt vilket håll Qiblah låg. Följaktligen bad var och en åt sitt håll. Var och en av oss drog då ett streck framför sig för att veta sin position. På morgonen tittade vi på dem och såg att vi inte förrättade bönen mot Qiblah. Vi berättade detta för profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), [men han befallde inte oss att ta igen bönen] som sade: ”Er bön har belönats.”11

”Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förrättade bönen mot Jerusalem [medan Ka´bah var framför honom] innan denna vers uppenbarades:

قَدْ نَرَى تَقَلُّبَ وَجْهِكَ فِي السَّمَاء فَلَنُوَلِّيَنَّكَ قِبْلَةً تَرْضَاهَا فَوَلِّ وَجْهَكَ شَطْرَ الْمَسْجِدِ الْحَرَامِ

”Vi ser dig vända ansiktet mot himlen, och Vi skall låta dig vända dig i en böneriktning som skall göra dig nöjd. Vänd alltså nu ditt ansikte mot den Heliga moskén.”12

Efter att den hade uppenbarats, vände han sig mot Ka´bah. Medan folket förrättade morgonbönen i Qubâ’, kom en person till dem och sade:

”I natt uppenbarades Qur’ânen för Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och han befalldes att vända sig mot Ka´bah. Vänd er därför mot den!”

De var vända mot Levanten när de vände sig [Imamen vände sig så att han ställde sig med dem mot Qiblah]13.

1Detta är något det inte förekommer några tvetydigheter om tack vare att det har rapporterats mångfaldigt. Därför finns det inget behov av att nämna var det rapporteras och längre fram kommer vad som tyder på det.

2al-Bukhârî, Muslim och as-Sirâdj.

3al-Irwâ’ (289) och (588).

42:115

5Abû Dâwûd, Ibn Hibbân i ”ath-Thiqât” (1/12) och adh-Dhiyâ’ i ”al-Mukhtârah” med en god berättarkedja. Den är autentisk enligt Ibn-us-Sakan, Ibn-ul-Mulaqqin i ”Khulâsah al-Badr al-Munîr” (1/22) och dessförinnan ´Abdul-Haqq al-Ishbîlî i ”al-Ahkâm” ((1394) med min verifiering). Denna åsikt har även Ahmad, vilket Ibn Hâni’ rapporterar från honom i hans ”al-Masâ’il” (1/67) i al-Maktab al-Islâmîs upplaga.

6Ahmad och at-Tirmidhî som autentiserade den.

7al-Bukhârî och Ahmad.

8al-Bukhârî och Muslim.

9al-Bayhaqî med de al-Bukhârîs och Muslims berättarkedja.

10at-Tirmidhî och al-Hâkim som autentiserade den. Jag har nämnt den i ”Irwâ’-ul-Ghalîl fî Takhrîdj Ahâdîth Manâr-is-Sabîl” (292) och Allâh har underlättat dess utgåva.

11ad-Dâraqutnî, al-Hâkim, al-Bayhaqî, at-Tirmidhî, Ibn Mâdjah och at-Tabarânî och den nämns i ”al-Irwâ’” (296).

122:144

13al-Bukhârî, Muslim, Ahmad, as-Sirâdj, at-Tabarânî (3/108/2) och Ibn Sa´d (1/243) och den förekommer i ”al-Irwâ’” (290).