Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah syn på tillbedjan som ägnas de döda

Sammanfört av Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Tillbedjan är dyrkan.” Därefter läste han upp:

”Er Herre säger: ”Be till Mig, så skall jag besvara er bön. De som håller sig för goda för att tjäna Mig skall gå med böjt huvud in i helvetet.”” (40:60) (Ahmad)

Imâm ash-Shawkânî (rahimahullâh) sade om tillbedjan (Du´â’):

”Håll fast vid din kunskap att tillbedjan är en fodrad typ av dyrkan som tjänarna måste utföra. Hade det enbart funnits i den Allsmäktiga Boken krav på dem att utföra den, skulle det ha varit tillräckligt för att veta att det är en fodrad form av dyrkan. Han (ta´âlâ) sade:

”Tillbe er Herre i det tysta med ödmjukt sinne; Han älskar inte dem som går till överdrift. Och stör inte ordningen och sprid inte sedefördärv på jorden sedan allt där har ställts till rätta. Åkalla Honom med fruktan och hopp! Allâhs nåd är med dem som gör det goda och det rätta.” (7:55-56) (Risâlah fî Wudjûb Tawhîdillâh (´azza wa djall), sid. 55, Maktabah al-Ghurabâ’ wal-Athar, 1419/1998)

Imâm ash-Shawkânî var en av dem som tillät Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Han sade bl a:

”Jag anser att det inte förekommer någon särskild tid då det är tillåtet att göra Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).” (ad-Durr an-Nadîdh, sid. 7)

Samtidigt sade han om den som tillber någon annan än Allâh (tabârak wa ta´âlâ) – och detta är en skillnad mellan Tawassul och Du´â’ och Isti´ânah (hjälpsökning) –:

“Den som tillber någon annan än Allâh om det som enbart Allâh (subhânah) har möjlighet att utföra, har dyrkat någon annan än Allâh. Allâh har endast sänt sändebuden och deras skrifter för att endast Han skall dyrkas: ”Dyrka Allâh, mitt folk – ni har ingen annan gud än Honom.” (7:59) (Risâlah fî Wudjûb Tawhîdillâh (´azza wa djall), sid. 59)

 Allâh (tabârak wa ta´âlâ) säger:

”Men de som tar beskyddare vid sidan av Honom säger: ”Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Allâh.” Allâh skall döma över dem i allt som de är oense om.” (39:3).

Imâm at-Tabarî (rahimahullâh) rapporterade från Muhammad bin `Amr, från Abû ´Âsim, från `Îsâ, från al-Hârith, från Warqâ’, från Mudjâhid som läste versen: ”Men de som tar beskyddare vid sidan av Honom säger: ”Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Allâh...” och kommenterade den på följande sätt:

”Detta säger Qurâysh till avgudarna medan deras föregångare – d v s judar och kristna – säger det till änglarna, ´Îsâ bin Maryam och `Uzayr.”

Därefter säger at-Tabarî om ”Allâh skall döma över dem i allt som de är oense om.”:

”Han (tabârak wa ta´âlâ) säger: ”Sannerligen kommer Allâh döma mellan de som i detta liv tog helgon vid sidan av Allâh med att kasta dem samtliga i Helvetet, förutom de som uppriktigt enbart dyrkade Allâh och inte satte någon medhjälpare vid Hans sida.”

Imâm ash-Shawkânî (rahimahullâh) sade:

”Betydelsen av detta är: ”Och de som inte dyrkar Allâh uppriktigt utan smutsar ner den (d v s dyrkan) med att dyrka andra säger: ”Vi dyrkar dem enbart för att de skall få oss att komma närmare Allâh.” Genetivet i ”Vi dyrkar dem” hänvisar till de föremål de brukade dyrka bland änglar, ´Îsâ, och statyer och det är det som menas med ”helgon”.” (Fath-ul-Qadîr)

Imâm al-Âlûsî (rahimahullâh) sade:

”Helgon är ett uttryck för allting som dyrkas falskt, t ex änglar, `Îsâ och statyerna” (Rûh-ul-Ma´ânî)

Liknande förklaring ger Imâm as-Suyûtî i ’ad-Durr al-Manthûr’, Imâm Ibn ´Abidîn i ’Tafsîr al-Qur’ân al-´Azîz’, Imâm al-Mawardî i ’an-Nukat wal-´Uyûn’ och Imâm Ibn `Âdil al-Hanbalî i ’al-Lâb fî `Ulûm-il-Kitâb’ (rahimahumullâh).

Här ser vi hur Allâh förklarar de som tillber andra än Honom – nämligen profeterna ´Uzayr och ´Îsâ samt änglarna – vara otroende och att deras slutgiltiga destination är Helvetet. Lägg märke till att avgudadyrkarna tillbad även levande varelser som inte kan besvara dem – d v s änglarna och ´Îsâ – och ändå anses de vara avgudadyrkare (Mushrikûn). Om fallet är sådant med dem som tillber profeterna och änglarna, vad är då fallet med dem som varken tillber profeter eller änglar, utan bortgångna skellet???

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) säger:

”De som de tillber vill själv vinna sin Herres välvilja och komma Honom så nära som möjligt, och de hoppas på Hans nåd och fruktar Hans straff – alla måste frukta din Herres straff!” (17:57)

Imâm at-Tabarî (rahimahullâh) nämnde tre åsikter som förklarar denna vers:

1) Från Abû Sâ’ib, från Abû Mu`âwiyah, från al-A`mash, från Ibrâhîm, från ´Abdillâh som sade:

”Det fanns en grupp människor som dyrkade en grupp Djinn. Därpå blev dessa Djinn Muslimer medan människorna kvarblev på sin otrohet. Då uppenbarade Allâh (ta´âlâ) versen: ”De som de tillber...” D v s Djinn.” 

2) Från Yûnus, från Ibn Wâhb, från Ibn Zayd som sade angående ”De som de tillber...”:

”De som tillber änglar vill själva ha ett hjälpmedel till sin Herre”. Och angående: ”...och komma Honom så nära som möjligt,...” tills att han kom till ”...alla måste frukta din Herres straff!” sade han: ”Dessa är de avgudadyrkare som dyrkade änglarna.”

3) Från Yahyâ bin Dja´fâr, från Yahyâ bin as-Sahân, från Shu`bah, från Ibn Abbas som sade angående ”De som de tillber...”:

”Nämligen `Îsâ, hans moder och ´Uzayr”.

Lägg märke till att avgudadyrkarna tillbad även levande varelser – Djinn, änglarna och ´Îsâ – men var ändå avgudadyrkare.

Likaså rapporterar Imâm Ibn Kathîr (rahimahullâh) från as-Suddî, från Abû Sâlih, från Ibn `Abbâs som sade:

 ”Nämligen ´Îsâ, hans moder och ´Uzayr”.

Mudjâhid sade:

”´Îsâ, ´Uzayr och änglarna”

Se ash-Shawkânîs och al-Qurtubîs Tafâsîr för liknande förklaring.

Ovan ser vi ännu en gång hur det rör sig om döda profeter och änglarna, ´Îsâ och hans rena moder Maryam (´alayhim-us-salâm) och att de själva hoppas på att få komma Allâh så nära som möjligt. Likväl ser vi att de som tillbad dem blev stämplade som avgudadyrkare. Om fallet är sådant med dem som tillber profeterna och änglarna, vad är då fallet med dem som varken tillber profeter eller änglar, utan bortgångna skellet???

Allâh (´azza wa djall) säger:

”Säg: ”Jag kan inte uppnå förmåner för mig själv eller avvärja ett ont som hotar mig -

 ingenting händer mig utom det som Allâh vill. Men om jag hade haft full kännedom om det som är dolt för människor, skulle jag helt säker ha kunnat uppnå mycket av detta livets goda och jag skulle ha undgått allt ont. Jag är bara en varnare och förkunnare av hoppets budskap till människor som vill tro.”” (7: 188)

Imâm al-Baghawî sade:

”Ibn ´Abbâs (radiyâ Allâhu anh) sade:

”Folket i Makkah sade: ’Muhammad! Underrättar inte din Herre dig om billigt pris innan det blir dyrare så att du kan köpa varan i fråga och på så sätt tjäna på det vid prisökning?” Då sände Allâh (ta´âlâ) ned: ”Säg: ”Jag kan inte uppnå förmåner för mig själv eller avvärja ett ont som hotar mig...” (7: 188). D v s ”Jag kan varken gynna mig genom att skaffa mig gagn så att jag vinner, och inte heller avvärja skada förutom det Allâh vill att jag skall kunna.”

Ibn Djuraydj sade beträffande ”gagn och skada”:

”Nämligen vägledning och villfarelse.” (Tafsîr al-Baghawî)

Imâm al-Âlûsî sade:

”Här finns en antydning på oförmåga vilket är helt uppenbart.” (Rûh-ul-Ma´ânî)

Imâm ath-Tha´lâbî rapporterade att Muqâtil tolkade denna vers på följande sätt:

”Detta hänger ihop med det första talet, nämligen: ”Jag kan varken gagna eller skada  mig själv så att det stiger ned till mig. Hur skall jag då kunna veta när stunden äger rum?” (al-Kashf wal-Bayân, vol. 5. sid.314, Dâr  Ihyâ' at-Turâth al-´Arabî, 2002/1422)

Imâm Ibn Kathîr (rahimahullâh) sade:

“Allâh (´azza wa djall) beordrade honom att överlåta angelägenheterna till Honom.” (Tafsîr Ibn Kathîr)

Imâm at-Tabarî (rahimahullâh) sade:

”Nämligen: Jag klarar inte av att gagna mig själv och inte heller klarar jag av att avvärja skada förutom det som Allâh har låtit mig klara av” (Tafsîr at-Tabarî)

Lägg märke till att profeten (sallâ Allâhu `alayhi wa sallam) klarar varken av att gagna sig eller avvärja skada då han levde, vad gäller då när han är död?! Och om han var så här beträffande sig själv (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), hur mycket kan han då hjälpa de andra???

Då Allâh uppenbarade ”Och varna dem som står dig närmast för Allâhs straff” (26:214), kallade profeten (sallâ Allâhu `alayhi wa sallam) på Quraysh och sade bl a:

”Fâtimah, Muhammads dotter! Fråga mig vad som helst av min egendom för jag kommer inte att kunna hjälpa dig något inför Allâh.” (Muslim)

Om fallet är på detta vis då både profeten (sallâ Allâhu `alayhi wa sallam) och Fâtimah (radiyâ Allâhu ´anhâ) är levande hur kan han (sallâ Allâhu `alayhi wa sallam) då hjälpa någon annan när han är död?!

Imâm ash-Shawkânî (rahimahullâh) sade angående versen:

”Och vem begår ett större misstag än den som i Allâhs ställe anropar dem, som inte kan svara honom förrän på Uppståndelsens dag och som inte ens är medvetna om att de anropas?” (46: 5)

”Vad gäller änglarna, al-Masîh och ´Uzayr samt djävlarna, kommer de på Domedagen att avsvära sig från dem som dyrkade dem. Allâh säger: ”Och de över vilka domen obevekligen har fallit skall säga: ”Herre! Det var dem vi ledde vilse men vi ledde dem vilse liksom vi själva gick vilse och inför Dig svär vi oss fria från allt ansvar för dem – det var inte oss de tillbad!” (28:63) D v s de som dyrkades av avgudadyrkarna kommer att förneka deras dyrkan.” (Fath-ul-Qadîr)

Allah säger:

”Den som vid sidan av Allâh tillber en annan gudom – för vars existens han saknar bevis – skall stå till svars enbart inför sin Herre. Det skall inte de gå de otroende väl.” (23: 117)

Imâm al-Âlûsî al-Hanafî (rahimahullâh) kommenterade denna vers och sade:

”Den som tillber – d v s dyrkar

Vid sidan av Allâh – vid sidan av Hans existens

En annan gudom – Antingen bara den eller tillsammans med Allâh. Detta verkställs i en Kâfir då han ibland endast dyrkar sin falska avgud och ibland dyrkar den vid sidan av Allâh (ta´âlâ).” (Rûh-ul-Ma´ânî)

Liknande tolkning ges av Imâm Ibn Kathîr och Imâm ash-Shawkânî (rahimahumâ Allâh).

Tänk hela tiden på att tillbedjan och hjälpsökning är dyrkan. Tänk också på hur bl a de kristna tillber ´Îsâ och Maryam – vilket vi många gånger har sett och hört inom de katolska kretsarna – för hjälp, skydd, och liknande!

Imâm Abûl-Wafâ’ ´Alî bin `Aqîl al-Hanbalî (rahimahullâh) sade:

”Den som högaktar gravar och tilltalar de döda för att uträtta behov åt honom och säger: ’Min beskyddare, min herre, ´Abdul-Qâdir, gör det och det åt mig’ är Kâfir p g a denna handling. Den som tillber en död människa för att uträtta ett behov, är Kâfir.” (Hukmullâh al-Wâhid as-Samad)

Imâm Ibn Radjab al-Hanbalî (rahimahullâh) sade:

“När en tjänare säger ’Det finns ingen gud utom Allâh’, fodrar det att han inte har någon annan gud utom Allâh. Och ’gud’ är den man lyder utav rädsla och högaktning, fruktan och hopp, tillit och tillbedjan (Du´â’). Detta förtjänar ingen annan än Allâh (´azza wa djall). Således har den som ägnar skapelsen en andel av dessa frågor, vilka i sin tur är gudomliga rättigheter, ägnat dyrkan åt en skapelse i enlighet med vad den består av – och allt detta är avgudadyrkans (Shirk) grenar.” (Kitâb-ul-Ikhlâs under ’Madjmû´ ar-Rasâ’il al-Kanâhiyyah’. 18/19/22-23.)

Imâm ´Alî as-Suwaydî ash-Shâfi´î (rahimahullâh) sade.

”Som slutsats består Shirk av två typer: Shirk i Herraväldet, vilket innebär att man sätter någon annan upprätthållare vid Hans sida, och Shirk i Gudomligheten, vilket innebär att man tillber någon annan än Honom, vare sig det handlar om dyrkan eller förfrågan.” (al-´Aqd ath-Thamîn fî Bayân Masâ’il-id-Dîn. sid. 119-120.)

Imâm al-Baydhâwî (rahimahullâh) sade:

”...På samma sätt som det står i as-Suyûtîs kommentar till an-Nasâ’îs ”Sunan”: ’Då judarna och kristna började falla ned på ansikten inför sina profeters gravar och vända sig mot dem för att högakta deras status samt ställa sig i riktning mot dem i bönen och tillbedjan och ta dem till avgudar vid sidan av Allâh, fördömde Allâh dem och förbjöd Muslimerna att göra liknande handlingar. Grunden i Shirk är just att man började högakta gravar och vända sig till dem’.” (Hâshiyyah Sunan an-Nasâ’î, 2/42)

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

“Den som gör änglarna och profeterna till medlare, tillber dem, förlitar sig på dem samt ber dem om att gagna dem och avvärja skada från dem, är enligt Muslimernas Idjmâ´ Kâfir.” (Madjmû´-ul-Fatâwâ, 1/124)

Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

”Anledningen till varför vi har kritiserat dem och förklarat dem vara otroende (Kuffâr), är avgudadyrkan vid Allâhs sida. Till detta hör att man tillber en profet eller en ängel, avlägger löften vid dem eller offrar åt dem. Detta är just den avgudadyrkan Quraysh utövade och detta är anledningen till varför Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förklarade dem vara otroende för samt stred mot dem.” (ad-Durar as-Sunniyyah fî al-Adjwibah an-Nadjdiyyah, vol. 1, sid. 144-145)

Imâm Ibn Hadjar al-Haytamî (rahimahullâh):

”Den 93:e, 94:e, 95:e, 96:e, 97:e och 98:e stora synden är att ta gravar till böneplatser, tända stearinljus på dem, ta dem som gudar, gå runt dem, röra dem och be mot dem.”

Därefter sade han:

”Dessa stora synder nämns i vissa Shâfi´iyyah-böcker och det verkar som om de har hämtat dem ur de ahâdîth som jag har nämnt. Likväl är betydelsen av att ta graven till böneplatser klar och tydlig eftersom han förbannade de som gjorde det med sina profeters gravar. Han förklarade att de som hade gjort det med sina rättfärdiga människors gravar är de värsta skapelserna som kommer stå framför Allâh på Domedagen. Således förekommer det en varning till oss i rapporteringen. ´Â’ishah sade:

”Han varnade för vad de hade gjort.”

D v s han varnade sitt folk för vad de – d v s judarna och kristna – hade gjort, eftersom de kommer förbannas på samma sätt som de förbannades. Därpå sade våra följeslagare – d v s Shâfi´î-rättskolans lärde:

”Det är förbjudet att be mot profeternas och helgonens gravar för att söka välsignelse och högakta dem och denna handling är bland de allvarligaste synderna, vilket är uppenbart baserat på de tidigare ahâdîth som har nämnts.”

Vissa av Hanbalî-rättskolans lärde sade:

”Att en person avsiktligt ber vid en grav för att uppnå välsignelse är ren fientlighet mot Allâh och Hans sändebud samt innovation i religionen, vilket Allâh inte har sänt ned något tillstånd för. Detta, eftersom det råder fullständig Samstämmighet (Idjmâ´) för att det är förbjudet. Att be vid dem och ta dem till böneplatser är sannerligen bland de största synderna samt största anledningarna till Shirk.”” (az-Zawâdjir ´an Iqtirâf-il-Kabâ’ir, 1/20)

Imâm ash-Shawkânî (rahimahullâh) rapporterade att Imâm Abû Yazîd al-Bustâmî sade:

”Att en skapelse söker skydd hos en annan skapelse är som att en person som håller på att drunkna söker hjälp hos en annan person som håller på att drunkna.”

Likväl rapporterade han att Imâm Abû ´Abdillâh al-Qurashî sade:

”Att en skapelse söker skydd hos en annan skapelse, är som en fängslad fånge som söker skydd hos en annan fängslad fånge.”

Likaså rapporterade han att  Imâm Abû ´Abdillâh al-Hulaymî sade:

”Att söka skydd hos en skapelse från något den inte klarar av att utföra är inte tillåtet och är till och med Kufr om han har fått reda på sanningen.” (ad-Durr an-Nâdhid, sid. 144-146. Se “ar-Rasâ’il as-Salafiyyah”, Dâr al-Kitâb al-´Arabî.)

Imâm Ibn Hadjar sade:

”Den som tillber någon annan än Allâh är Kâfir.” (Fath-ul-Mubîn li Sharh-il-Arba´în, sid.174)

Imâm al-Albânî (rahimahullâh) sade:

”Denna typ av Tawhîds fordringar som de har nekat, är att man varken söker skydd eller hjälp från någon annan än Allâh, varken tillber eller offrar till någon annan än Allâh och dylikt bland de former av dyrkan som är Allâhs (ta´âlâ) rättigheter. Den som då utför någon av dessa handlingar till någon annan än Allâh, har satt medhjälpare vid Hans sida (ashraka bih).” (Tahdhîr-us-Sâdjid min Ittikhâd-il-Qubûr Masâdjid, sid. 114, Maktabah al-Ma´ârif, Riyâdh)

Imâm Ibn ´Abdil-Barr al-Mâlikî (rahimahullâh) förklarade hadîthen:

”Allâh, gör inte min grav till en avgud; Allâh har förbannat ett folk som tog sina profeters gravar till böneplatser.”

”En avgud är en staty. Det han vill säga är: ”Gör inte min grav till en staty som man ber mot, faller ned på ansiktet inför samt dyrkar. Sannerligen vilar Allâhs stränga Vrede över den som har gjort det.” Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) varnade sina följeslagare och resten av sitt folk för de dåliga handlingar de föregående folken utförde; de som bad mot sina profeters gravar och tog dem till böneriktningar och böneplatser. Samma sak gjorde avgudadyrkarna med avgudarna som de föll ned på sina ansikten inför och högaktade – allt detta tillhör den största avgudadyrkan (ash-Shirk al-Akbar)!!!” (Fath-ul-Bârî, 65/90/2 inom “al-Kawâkib”)

Imâm Ibn al-Qayyim sade:

”Sannerligen är avgudadyrkan som är ägnad en person man tror gott om, närmare själen än att den ägnas åt någon bräda eller sten. Därför finner vi avgudadyrkarna (Ahl-ush-Shirk) vara ödmjuka vid dem; de fruktar dem, underkastar sig dem och dyrkar dem med sina hjärtan på ett sätt de inte ens utför i moskéerna. Vissa faller ned på ansiktet inför dem, medan de flesta hoppas att uppnå välsignelse genom att förrätta bönen och tillbedja vid dem, vilket de inte ens hoppas på i moskéerna” (Ighâthat-ul-Lahfân, 247, Dar Ibn-ul-Djawzî, 1422)

Imâm Ibn ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade om Tawassul:

”Vad gäller Tawassul, vilket innebär att man säger: ’Allâh, jag närmar mig Dig vid Din profet Muhammads ställning – eller vid Din profets rättighet – eller vid Dina rättfärdiga tjänares ställning eller vid Dina tjänares rättighet’, tillhör detta de klandervärda innovationerna och någon text har inte kommit beträffande det.” (ad-Durar as-Sunniyyah, vol.1, sid. 232)

Shaykh Muhammad Sultân al-Ma´sûmî (rahimahullâh) sade:

“Vi har en fråga till denna okunniga person; Om Shaykh ´Abdul-Qâdir al-Djîlânî (rahimahullâh) var levande och bodde i Bagdad och om du var i staden Mabî’ och ropade på honom: ”Shaykh ´Abdul-Qâdir!” tror du att han skulle ha hört det? Han blir tvungen att säga att han inte hörde det. Då säger vi: ”Om en levande person som är frånvarande inte kan höra ett rop, hur kan då en människa som dog för flera hundra år sedan höra det? Sannerligen vägleder Allâh inte de som begår orätt.

Förståndige Muslim som följer rätt förståelse av Islâm! Fundera och tänk! Har det bekräftats autentiskt att någon bland följeslagarna (radhiyâ Allâhu ´anhum) ropade på profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) från långt håll då han levde eller efter hans död och sökte skydd hos honom? Det har inte bekräftats att de gjorde det, utan det har rapporterats att de förbjöd det.

Om då någon skulle säga att han hör som ett bevis på underverk, säger vi:

”Underverk sker inte hela tiden utan endast ibland i den gode personens liv. Men vad gäller efter döden, så hör han inte eftersom en persons samtliga handlingar, utom tre, upphör, vilket har nämnts i den ”Autentiska”. På så sätt är detta inget giltigt bevis. Tänk därför till och var inte okunnig!”

Nu kommer jag att nämna ett par uttalanden ur Hanafî-rättskolans huvudböcker och kändaste domutlslag. I ”Sharh-ul-Qadûrî” står det:

”Att tillbe en frånvarande eller en död människa och säga: ”Min herre den och den, be Allâh att han hjälper mig”, påstår att han har kunskap om det okända och dolda och hör hans han tal när som helst och vartsomhelst, är rena avgudadyrkan (Shirk).”

´Allâmah Khayr-ud-Dîn ar-Ramlî al-Hanafî sade:

”Att tro att den döde kan utföra något är Kufr.”

Imâm al-Luknawî sade:

”Den som säger: ”De lärdes själar vet” har gjort Kufr.

Och han sade:

”Håll fast vid din kunskap att Shaykh Qâsim, som är en av de störste bland de Hanafî- lärde, sade i ”Durar-ul-Bihâr”:

”Att tro att den döde kan utföra något är Kufr.”(an-Nahr al-Fâ’iq) (Hukmullâh al-Wâhid as-Samad, 315-319)

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade om Nûh (´alayhis-salâtu was-salâm):

”Nûh sade vidare: ”Herre, de lyssnar inte till mig men följer den som stoltheten över stora rikedomar och många söner driver allt närmare undergången. De har tänkt ut den listigaste plan och säger till varandra: ”Låt oss aldrig överge våra gudar – varken Wadd, Suwâ’, Yaghûth, Ya´ûq eller Nasr!”” (71:21-23)

Ibn ´Abbâs (radhiyâ Allâhu ´anhumâ) och andra från Salaf sade angående denna vers:

”Dessa människor var rättfärdiga personer i Nûhs (´alayhis-salâm) samfund. När de dog höll de sig ihärdigt till dessa gravar. Därpå gjorde de deras avbilder för att senare dyrka dem.”

Imâm Muhiyy-ud-Dîn ar-Rûmî al-Hanafî (rahimahullâh) kommenterade denna rapportering och sade:

”I denna hadîth nämns avbilder och gravar. Eftersom de båda är anledningarna till avgudadyrkan, förbjöd Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sitt folk att hamna i prövningar p g a dem. Detta beror på flera anledningar varav några är:

Den större avgudadyrkan (ash-Shirk al-Akbar) som sker vid dem. Eftersom Shirk är den allra värsta och fruktansvärda synd, är den det mest hatade hos Allâh. P g a den får man ett straff i detta liv samt i livet efter detta, som man inte får för någon annan synd. Han underrättade att Han inte förlåter den och att dess utövare är smutsiga. Han förbjöd att man äter det kött som de har slaktat, att ingå i äktenskap med dem och Han avskaffade vänskap mellan dem och de troende. Han gjorde dem till Sina fiender, Sina änglars, Sina sändebuds samt de troendes. Han tillät monoteisterna deras egendomar och kvinnor och att förslava dem. Detta, eftersom Shirk inte behandlar Herraväldet på det sätt det förtjänar och för att det reducerar Gudomlighetens väldighet. Likväl beror det på att man tänker illa om skapelsernas Herre. De tänkte ont om Honom, tills att de begick avguderi vid Hans sida. Hade de bara tänkt gott om Honom, skulle de ha ägnat den monoteism Han förtjänar och inte hoppats från någon annan än Honom. Därför underrättade Han (subhânahu wa ta´âlâ) om dem på tre platser och att de sade:

”De underskattar Allâh; Allâh har all styrka, all makt.” (22:74)

D v s, de känner Honom inte väl. Och hur kan de göra det när de sätter en jämlik och vederlik vid Hans sida; de älskar den, fruktar den, hoppas från den, underkastar sig den och behandlar den på samma sätt.

Det är känt att de har jämställt Honom med avgudarna i Essensen, inte i egenskaperna eller handlingarna. De har inte sagt:

”De har skapat himlarna och jorden, de orsakar liv och död.”

Istället jämställde de dem med Honom (ta´âlâ) i sin kärlek till dem, vördnad mot dem och dyrkan åt dem, vilket du förövrigt ser hos de avgudadyrkare som tillskriver sig till Islâm. Muhammad bin Ishâq nämnde i sin ”al-Maghâzî” från Yûnus Bukayr, från Abû Khaldah Khâlid bin Dînâr som sade:

”Abûl-´Âliyah berättade för oss: ”Då vi erövrade Tustur hittade vi ett hus som tillhörde Hamrazâns resterande egendom. I det fanns en säng och på sängen låg en död man med en bok vid huvudet. Vi tog boken och tog den med oss till ´Umar bin al-Khattâb. Vi kallade på Ka´b som i sin tur översatte den till arabiska. Jag var den första araben som läste den och jag läste den som jag läste Qur’ânen.” Då sade jag till Abûl-´Âliyah: ”Vad stod det i den?” Han svarade: ”Er historia, era angelägenheter och ert språk.” Då frågade jag: ”Vem tror ni att det var?” Han svarade: ”En man vid namnet Dâniyâl (´alayhis-salâm).” ”När trodde ni att han hade dött?” frågade jag. Han svarade: ”För trehundra år sedan.” Då frågade jag: ”Hade han inte ändrats alls?” Han svarade: ”Nej. Endast lite hår i nacken. Profeters kroppar ruttnar inte i jorden och inte heller äts de av rovdjur.” Då frågade jag: ”Vad brukade dem hoppas på från honom?” Han svarade: ”Om det rådde torka, tog de ut sängen och fick därpå regn.” Då sade jag: ”Vad gjorde ni med honom då?” Han svarade: ”Under dagen grävde vi tretton olika gravar och på natten begravde vi honom. Därpå jämnade vi samtliga gravar med marken och kamouflerade dem så att inte människorna skulle kunna gräva upp dem.””

Titta på denna berättelse och se hur Utvandrarna (Muhâdjirûn) och Hjälparna (Ansâr) kamouflerade gravarna för att inte människorna skulle prövas av dem. Inte heller tog de ut den för att be vid den eller söka dess välsignelse. Skulle eftersläntrarna ha haft tillträde till honom, hade de krigat om honom och dyrkat honom istället för Allâh. De har ju trots allt tagit till sig gravar till avgudar som inte ens på långt håll kan jämföras med honom.

Och al-Bukhârî rapporterade i sin ”as-Sahîh” från Abû Wâqid al-Laythî som sade:

”Vi gick ut med Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) innan Hunayn, medan vi fortfarande var nya i Islâm. Avgudadyrkarna hade ett lotusträd vid namnet ”Dhât Anwât” som de hängivet stod runt och hängde sina vapen och egendomar på. Plötsligt passerade vi ett lotusträd och sade: ”Allâhs sändebud, låt oss ha en Dhât Anwât på samma sätt som de har en Dhât Anwât. Då sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Allâhu Akbar! Detta är precis vad Israels barn sade: ”Låt oss få en gud liksom de har gudar.”” (Tirmidhî – denna hadîth förekommer inte i al-Bukhârî vilket Imâm ar-Rûmî (rahimahullâh) sade)

Om det innebär att man tar detta träd som en gud vid sidan av Allâh bara för att man hänger sina vapen på det och vördar det utan att dyrka det eller be det om något, vad gäller det då om man vördar gravar, tillber vid dem eller tillber personerna som ligger i dem???” (Ziyârat-ul-Qubûr, ash-Shar´iyyah wash-Shirkiyyah, sid. 212-215, Dâr Atlas tillsammans med ”al-Madjmû´ al-Mufîd fî Naqs-il-Quburiyyah wa Nusrat-it-Tawhîd” av Shaykh Muhammad al-Khumayyis)  

Imâm Ibn Abil-´Izz al-Hanafî (rahimahullâh) sade:

”Ibn Baldadjî sade i ”Sharh-ul-Mukhtar”:

”Det är förbjudet att tillbe Allâh vid någon annan än Honom. Man skall inte säga: ”Jag frågar Dig vid Dina änglar, profeter, eller dylikt eftersom skapelsen inte har någon rätt över Skaparen.””

Nu´mân Khayr-ud-Dîn al-Hanafî sade i ’Djallâ al-´Aynayn’ att Abû Hanîfah sade:

”Ingen bör tillbe Allâh vid någon annan än Honom”

Samtliga Hanafî-texter säger att tillbedjan vid profeterna eller helgonen (d v s Tawassul) är förbjudet, vars straff är Helvetet.” (Sharh al-´Aqîdah at-Tahâwiyyah)

Imâm Muhammad bin Nasr al-Marwazî (rahimahullâh) sade:

“Grunden till avgudadyrkan hos människor är just att man började dyrka liken i gravarna. Sannerligen förekom de första avgudadyrkarna i Nûhs folk.” (Qâ´idah ´Adhîmah, sid.45, Dar-ul-´Âsimah, 1411.)